Vem är egentligen slav under maskinerna. Mellan Facebook, debugging och TV-spel.

Att vara slav under maskinerna är en liknelse som ibland används för att beskriva beroenderelationer jämtemot TV-spel, sociala tjänster på Internet så som Facebook eller sysslor som inbegriper datorer över huvud taget. I boken Microslavar skriver författaren Douglas Coupland om en grupp anställda programmerare på Microsoft som tycks leva för de små kickar som de upplever när de hittar och löser buggar bland de miljontals rader programkod som bygger upp Microsoft Word.

Men utanför cyberspace (för att använda ett tråkigt nog nästan bortglömt ord) så har en annan sorts slavar under maskinen trätt fram. I senaste numret av samhällsmagasinet Fokus skriver Maggie Strömberg om företaget Facebooks etablering i Luleå. Bloggen Copyriot uppmärksammar oss på vilka tjänster som Matz Engman, chef för Luleå Näringsliv, hoppas skall kunna skapa: “‘…det kommer också att bi kringtjänster, som bevakning till exempel’, … Kom ihåg detta: den nya, digitala industrieran handlar om att folk ska jobba natt med att bevaka taggtrådsstängsel runt en serverhall”.

Denna typ av yrkeskår vars främsta uppgift är att övervaka maskiner och dess brukare har vi skrivit om tidigare:

“En tidig morgon våren 2007 kliver jag in i spärrhallen till tunnelbanan i Farsta Centrum. Genom hela hallen sträcker sig en mur av maskiner. Maskinerna är konstruerade för att resenärerna skall dra en biljett igenom maskinen och sen gå igenom ett vändkors. Men de som nyttjar maskinerna verkar inte vilja använda maskinerna på det sättet. Istället hoppar de enkelt över dem eller tar sig förbi vändkorset för hand. På andra sidan muren av maskiner står tre personer med gula västar. När någon hoppar över en spärr så går de fram till denne och berättar att nästa gång måste han eller hon använda maskinen som konstruktörerna tänkt att den skall användas. Detta är de västbeklädda personernas enda uppgift. De är människor underställda maskinerna.”

Som kontrast mot det slaveri som Coupland skriver om – som trots att det är monotont och oglamoröst ändå ger slavarna en viss intellektuell tillfredsställelse – är dessa skitjobb tomma på all mening. Maskinernas slavar i denna form av uniformerade väktare bör kanske också ses som Internets allra mörkaste sidors köttsliga kristallisering. Men oavsett om de skapas som “jobbskapande åtgärder” eller av storföretagens säkerhetskomplex är det inget annat än just slavjobb underställt maskinerna.