“Arbetets kris” som historiens absoluta barriär när sysselsättningen halveras på 20 år

I förra veckan uppmärksammade tidskriften The Economist en rapport från Univesity of Oxford med titeln The Future of Employment. Rapporten försöker förutsäga de kommande 20 årens automatiseringar inom produktionens effekter på sysselsättningen i USA. Man förutspår bland annat att 47 procent av de existerande arbetstillfällena kommer att vara överflödiga på grund av datorisering och automatiseringen inom både tillverkning- och tjänstesektorn.

Economist påpekar också att den industriella revolution som vi nu befinner oss i inte tycks likna de två tidigare industriella revolutionerna. Tidigare har nya tekniker också tvingat fram nya typer av arbeten samtidigt som den har rationaliserat bort gamla. Där hantverkaryrken undanträngdes skapades istället förutsättningar för fabriksarbetare osv. Men i denna informationsteknologiska tredje industriella revolution bryts denna cykliska omfördelning av arbetstillfällen. Detta exemplifieras bland annat med att en allt större del av ekonomin nu tas upp av företag inom IT-sektorn som har extremt få anställda i relation till sin omsättning.

Rapportern från Univesity of Oxford och Economist resonemang om en avbruten cyklisk omfördelning av arbetstillfällen stämmer rätt bra överens med det som Krisis-Group kallar för ”the crisis of labour” – här ”arbetets kris” – i sin artikel Manifesto against Labour från 1999. Denna kris är inte att jämföra med de ekonomiska kriser som regelbundet sker, förskjuts (i tid och rum) eller överbyggs inom ekonomin. Utan är enligt Krisis-Group ekonomins slutgiltiga kris, ”historiens absoluta barriär”.

Men arbetets kris manifesteras inte bara i minskad sysselsättning utan också i en accelererande ökning av improduktivt arbete. Arbete som är improduktivt i den mening att det inte skapar något mervärde i totalkapitalets produktionsprocess. Debatten om improduktivt arbete, hur det skall definieras och hur dess storlek inom produktionen skall kunna mätas har länge varit infekterad debatt inom marxistisk teoribildning. Och debatten fick vad man kanske kan kalla för en nytänding efter David Greabers artikel om ”bullshit jobs” förra året (som nu också finns översatt på svenska i antologin After Work, Verbal förlag).

Improduktivt arbete bör inte förstås, så som Greabers artikel öppnar upp för, som arbeten som rent konkret är värdelösa (telefonförsäljare, reklammakare eller mänskliga skyltar på drottninggatan). En säkerhetsvakt på ett företag kan t.ex. möjligtvis skapa en upplevelse av trygghet – eller i bästa fall se till att undvika att någon faktiskt hamnar i en farlig situation – men skapar i sig inget mervärde i en kapitalistisk produktionsprocess.

Ett annat problem i debatten efter Greabers artikel är att både förespråkare för det improduktiva arbetets utbredning och kritiker fokuserar på det konkreta arbetets karaktär och på konkreta produktionsprocesser. I den konkreta produktionen kan en kostnad, som i detta fallet en säkerhetsvakt, givetvis utallokeras till ett annat företag som plötsligt tycks göra profit genom att varufiera arbetsuppgiften ifråga och därav också förvandla ett till synes improduktivt arbete till produktivt.

Men som Robert Kurz, från Krisis-Group, påpekar i sin artikel The Apotheosis of Money så måste den eventuella profit ett väktarbolag gör, på totalkapitalets nivå åter förstås som en improduktiv kostnad.

The unproductive ”overhead costs” can be reduced, for the reasons adduces above, by outsourcing them to autonomous enterprises, but, on the plane of society as a whole, they are always a subtraction from the total surplus value.

I sin kritik av Moishe Postone fortsätter Kurz med att påpeka att denna arbetets kristendens som Karl Marx redogjorde för på en abstrakt nivå i Fragment om maskiner nu också kan beskrivas konkret utifrån dagens materiella förhållanden.

One can demonstrate that this point, which Marx had anticipated abstractly, 
is reached at the same time in concrete terms and historically with the third industrial revolution.

Enligt Krisis-Group kan vi nu, kanske med hjälp av bland annat Univesity of Oxfords rapport, se arbetssamhällets slutgiltiga kris stå inför dörren. Nästa fråga som vi bör ställa oss är hur en progressiv rörelse kan agera för att arbetets kris skall ta sig form av något annat än arbetslöshet, fattigdom och utanförskap.