THUMBS

Vänsterns blinda fläck – eller viljan att se en periferi men att blunda för en annan

Att vara vänstersinnad är att leva i en ständig pessimism. Vi vet att världen är fel, vi vet varför, men man rår inte på att förändra den. Därför är det inte svårt att förstå varför det finns ett ständigt sug efter vänsteroptimister.

Den senaste saluföraren av optimism är den brittiska, till the Guardian-anknutna, journalisten Paul Mason. Hans senaste bok, Postcapitalism, lyfts till exempel fram av Rasmus Fleischer som en ”samtida vänsterklassiker”, Erik Persson (från förbundet Allt Åt Alla) listar Mason som en av tjugo tips till progressiv 2016 i tidningen Brands gnistor och Aftonbladets ledarskribent Karin Petterson beskriver Masons idé som en ”verkligt revolutionär tanke”.

Det som gör Mason speciell som ”marxist” tycks vara att han istället för att analysera de för dagen faktiska förutsättningarna för reproduktionen av mänskligt liv sätter dess främsta periferier i centrum för sina radikala idéer. Bloggen Folkets Vän sammanfattar det såhär:

”Grunden för Masons tes är att informationsteknologin på sikt är oförenlig med en kapitalistisk ekonomi. Information förstör nämligen kapitalismens själva fundament då den tenderar att sänka kostnaderna till noll, bryter ner marknader, undergräver privat ägande och raserar hierarkier.”

Man kan säkert kalla Masons spaning för gammal. Men den inneboende konflikt (i en Marx’k mening) som finns i en digitaliserad produktion och cirkulation av varor är svår att frånse. Denna konflikt tillsammans med konkreta bevis för att vi idag har tekniska och sociala möjligheter att skapa och distribuera utanför ekonomin (nåja!)  – t.ex. öppen källkod i kombination med fri programvara – skapar för Mason en spegelbild av en potentiell utsida till kapitalismen.

Utifrån bilden av att den yttersta periferi som utgörs av teknologins framkant också är grunden för vår ekonomi så ger Mason oss förslag på radikal politik för nästa årtionde: ställ om till grön el, minska arbetstiden, inför medborgarlön, förstör för monopol, utöka robotisering och subventionera öppen källkod. En politik för postkapitalismen.

Utöver att jag tror att alla punkter ovan är progressiva politiska förslag så har jag ett problem med Masons optimism. Vi kan inte äta öppen källkod och våra industrirobotar kan inte laddas ned från Internet. Som marxist är mitt förslag att vi fokuserar på de faktiska förutsättningarna för våra liv när vi söker efter ett annat sätt att leva dem på.

Den autonoma marxisten Nick Dyer-Witheford kom förra året ut med boken Cyber-Proletariat: Global Labour in the Digital Vortex – en uppföljare till den populära boken Cyber-Marx: Cycles and circuits of struggle in high technology capitalism från 1999. I Cyber-Proletariat gör Dyer en välförtjänt resa genom informationsteknologins hela produktionskedja och beskriver på ett pedagogiskt sätt hur ofrånkomligt sammansvetsade en öppen källkods-utvecklare i San Francisco, en komponent-lödare på en sweatshop i Filippinerna och slavande gruvarbetare i Amazonas är. Detta globala cyber-proletariat är inte bara sammansvetsade genom dess roll som löneslavar utan bär också inom sig en tydlig antagonism där de förstnämnda vunnit tydliga fördelar på de senare nämndas bekostnad.

De radikala möjligheter Mason vill se i informationsekonomins utveckling tycks alltså vila på vissa faktiska förutsättningar som Masons förfäktare sällan tycks intressera sig för. Journalisten och författaren David Jonstad sätter på sin blog ord på dessa som: ”fortsatt billig energi, fortsatt tillväxt och framför allt: en lydig armé av låglönearbetare som producerar den nya tekniken”.

Informationsteknologin är otroligt energikrävande och kräver hela tiden exponentiellt mer energi. I en tid där vi står på randen till en energikris och en klimatkatastrof skulle man kunna tro att det var ett faktum som för Mason upplevdes som betungande. För även om vi med Masons förhoppningar lyckas ställa om till ”grön el” så kommer den med all sannolikhet bli betydligt dyrare, vilket givetvis också skulle fördyra automatisering. Kanske till en nivå då mänskligt arbete är mer lönsamt för både oss och kapitalismen.

Något som jag tidigare skrivit om på bloggen är den teknikfetischism som gör att vi tror att maskiner, och dess tekniska utveckling, ger oss produktivitetsvinster och frigör tid. För att låna Alf Hornborgs ord: ”maskinen till själva sitt väsen primärt är ett medel inte för att bespara men för att förskjuta uttaget av tids- och rumsresurser till svagare samhällsgrupper”. Om vi skulle mäta all den arbetstid som finns nedlagd i hela produktionskedjan bakom en robotdamsugare skulle den tiden antagligen vara större en den tid av manuellt dammande som vi skulle uppleva att den besparade oss. Eller som Jonstad skriver:

”Vad den industriella tekniken i första hand handlar om är att få något gjort på andras bekostnad. En tvättmaskin må vara fantastisk för den som äger den, men alla kan inte äga en. De människor som gräver fram metallerna till denna maskin (och all infrastruktur som den kräver), som sätter ihop maskinen i en fabrik och som lever med de värsta konsekvenserna av dess produktion kan inte själva ha löner som ger dem råd att köpa maskinerna. I så fall skulle maskinernas pris bli så högt att ingen, eller väldigt få, hade råd med dem.”

Om vår ambition är någon form av social rättvisa och utjämnande av ojämlikheter så kan vi förutsätta att detta också skulle höja priserna på automatiseringen avsevärt. Förhoppningsvis till en nivå som avslöjar bristen på reella produktivitetsvinster. Vilket sätter förhoppningen på ”robotisering” i ett annat ljus.

Dessa faktiska förutsättningar för informationsteknologin och det faktum att de mest grundläggande förutsättningarna för mänskligt liv (mat, värme och vatten) inte kan multipliceras eller undandraga sig territoriella konflikter (som idag utgår ifrån marknadens fundamentala äganderätt) gör att jag har svårt att hoppa på Masons tåg av optimism.

Om jag istället skulle ge ett tips för radikal politik inför nästkommande årtionde så skulle det vara kravet på global rättvisa. En vilja att bryta de globala ojämlikheter; som dels är en förutsättning för dagens tillväxt och dels är en motsättning till cyber-proletariatets framtida förutsättning att organisera sig tillsammans.

11 kommentarer

  1. Erik skriver:

    Hej Jesper,
    Bara en fråga. Eftersom jag i mån av tid tänkte ta vid den diskussion du inleder här: Har du läst Masons bok eller är det din upplevelse av honom utifrån Guardianartikeln som du polemiserar mot? Frågar bara pga tycker det blir lite halmgubbe-tendens i kritikens tonfall då jag upplever att Mason ändå hyfsat seriöst förhåller sig till en del av dessa invändningar genom bokens lopp. Ändock, tack för din text. Håller med om att Dyer-Whitfords nya är en väldigt lämplig utgångspunkt att fördjupat diskutera de frågor som är centrala i Masons bok, om än jag snarare ser det som ett sätt att skapa djup i perspektiv än som en nödvändig motsättning. Återkommer, i någon form.

  2. Linus skriver:

    Tack för kommentaren Erik. Jag har ströläst i Masons bok men följt honom under flera år i form av artiklar. Jag ska genast erkänna att det finns mycket som jag håller med honom om. Om du följt det jag skrivit här på bloggen så förstår du säkert att jag delar en del av Masons idéer kring kris (t.ex. tendensen att skapa arbetslöshet istället för arbetsfrihet osv) och långa vågor (kanske främst utifrån Krisis-gruppens senare teorier). Detta inlägg var främst ett sätt att i text formulera mina tankar kring just det som jag upplever som svagheter i Masons resonemang, och framförallt i den optimism som andra upplever att han står för.

    Jag förbehåller mig rätten att låta bli att kommentera det som jag upplever att jag inte har någon kompetens att alls kommentera. Och hoppas på att min kritik (även om den formuleras som en kamp mot halmgubbar) kan fungera som ett komplement till det som jag tycker att Mason hanterar sämre (t.ex. termodynamikens andra lag och vad den säger om förutsättningar för automatisering).

    Min ständiga förhoppning är ju att någon kan ta denna kritik på allvar och i bästa fall falsifiera den eller i värsta fall iaf. diskutera de följder som jag tror att kritiken får.

  3. k skriver:

    ”maskinen till själva sitt väsen primärt är ett medel inte för att bespara men för att förskjuta uttaget av tids- och rumsresurser till svagare samhällsgrupper”

    Hävdar Hornborg att detta gäller generellt för maskiner? Eller för de flesta maskiner? I båda fallen är jag nyfiken på vilka belägg Hornborg har för det.

    ”Om vi skulle mäta all den arbetstid som finns nedlagd i hela produktionskedjan bakom en robotdamsugare skulle den tiden antagligen vara större en den tid av manuellt dammande som vi skulle uppleva att den besparade oss”

    Det tror jag spontant inte på. Men jag skulle gärna läsa en fallstudie som summerar tidsåtgång i produktion för robotdammsugare eller på för annat konkret teknikredskap som t ex tvättmaskinen. Har du tips på någon sådan text?

  4. Linus skriver:

    Hej K, och tack för din kommentar. Jag skall försöka svara så gott jag kan.

    ”Hävdar Hornborg att detta gäller generellt för maskiner? Eller för de flesta maskiner? I båda fallen är jag nyfiken på vilka belägg Hornborg har för det.”

    Jag hade förmånen att tala med Alf Hornborg i en podd som lades upp här på bloggen för ett bra tag sedan: http://www.maska.nu/2013/04/maskinerna-ar-vara-vanner-utan-dem-inget-paradis-en-podcast-om-teknologi-maskiner-och-arbetskritik/

    Där frågar jag hur han ser på maskinen som generell företeelse. Han får svara för sig själv. Men jag tycker att man kan börja med att konstatera två saker: 1 olika maskiner resulterar i olika stor mängd tids/rumsbesparing 2 olika stor mängd av en maskins upplevda tids/rumsbesparingar kan handla om omfördelning av energi (arbete/fosilförbränning/foder osv).

    Dessa två konstaterandena gör det omöjligt att påstå att ALL upplevd tids/rumsbesparing genom automatisering är ett resultat av ojämnt utbyte. Men att det ens förekommer är ett utryck för det som Hornborg beskriver som maskinfetischism.

    Jag är heller inte överdrivet intresserad av fallstudier kring enskilda konsumtionsprodukter. Jag använde det mer som ett målande exempel. Ber om ursäkt om robotdammsugaren må vara ett missvisande sådant.

    Det intressanta för mig är hur stor påverkan som denna ojämna omfördelning i form av upplevda tids/rumsbesparing inom produktionen fått för den tekniska och kapitalistiska utvecklingen. Alf Hornborg beskriver i hans senaste bok hur den ojämna omfördelningen inom kolonialismen var en förutsättning för den engelska (och sedermera globala) industrialiseringens introduktion.

    Det handlar alltså inte om att ALL upplevd tids/rumsbesparing är ”falsk”, inom ALL maskinteknik. Utan om att den i sin totalitet är en förutsättning för den teknologiska utveckling vi har idag (och som Mason sätter sin förhoppning till i framtiden). Här är det viktigt att förstå teknologiska utveckling som en rörelse. Där nya tekniska framsteg endast kan göras om de är ekonomiskt lönsamma. Och morgondagens tekniska framsteg bygger på dagens tekniska framsteg. Utan import av bomull från slavplantage, ingen textilindustri. Utan textilindustrin, ingen lönsam koleldning. Utan koleldning, ingen billig stålproduktion osv. osv.

    Om den del av den upplevda tids/rumsbesparing som utgörs av en ojämn omfördelning idag skulle försvinna (tänk global jämlikhet) så skulle vissa tekniska framsteg inte göras på grund av att de inte längre skulle vara lönsamma i en kapitalistisk produktion. Ingen robot skulle tas fram om de plötsligt blev dyrare än en den lägst avlönade arbetaren. Och ingen teknik som kärvar avancerad robotteknik inom industrin skulle utvecklas i framtiden. För att beskriva det lite yxigt.

    Jag har varit inne på ämnet tidigare på bloggen:
    http://www.maska.nu/2015/09/reell-underordning-maskiner-och-kommunismen-som-en-befrielseteologi/

    Men för att förstå vad Alf Hornborg själv säger om maskinfetischism rekommenderar jag att du läser hans två böcker av samlade artiklar som finns utgivna på svenska.

    PS. När det kommer till bevisbördan här så vill jag påpeka att den borde vara den omvända. De som hävdar att en viss maskin eller teknik frigör rum och/eller tid står skyldig att styrka dessa omständigheter. Inte tvärt om. DS

  5. k skriver:

    Hej Linus, tack så mycket för utförligt svar och flera tips för mig att titta vidare på!

    ”Jag är heller inte överdrivet intresserad av fallstudier kring enskilda konsumtionsprodukter. Jag använde det mer som ett målande exempel. Ber om ursäkt om robotdammsugaren må vara ett missvisande sådant. Det intressanta för mig är hur stor påverkan som denna ojämna omfördelning i form av upplevda tids/rumsbesparing inom produktionen fått för den tekniska och kapitalistiska utvecklingen.”

    Jag ska säga att jag inte heller har empiriska belägg för att fallet robotdammsugare är missvisande, jag tror bara inte spontant på det. Det senare (påverkan på tekniska/kapitalistiska utvecklingen) är också intressant, det håller jag med om. Men jag tror att någon detaljerad sådan fallstudie av en konkret teknik som visar på noll i sammanlagd tidsbesparing skulle vara till stor hjälp för folk, eller åtminstone för mig, för att senare kanske godta mer generella argument inom området. Till bakgrunden här hör väl att jag nog överlag tror spontant att en hel del teknik (liksom en hel del specialisering av arbete) är netto mycket tidsbesparande. Men vi får se om läsning av Hornborg ändrar mig.

    En möjlighet vill jag kort nämna dock, som jag inte ser diskuterad i texten ovan. Anta för argumentets skull att summan av tiden för produktion av en tvättmaskin minus insparad tid för brukaren är lika stor som summerad tidsåtgång om brukaren regelbundet tvättat själv för hand. Sidoeffekter kan fortfarande göra detta till en tidsvinst sammantaget. Exempelvis om brukaren är solcellsforskare om på insparad tid kan forska mer koncentrerat så att bättre solceller snabbare tas fram. Solceller tas redan i bruk i många delar av världen som ett alternativ till oerhört kostsamma (i arbetstid) långväga dragning av kraftledningar från centraliserade storkraftverk. Det ska illustrera att specialisering och koncentering kan ge positiva externaliteter. Alla är nu inte solcellsforskare, men exemplet kanske är generaliserbart till en hel del andra forskningssysslor och även andra sysslor.

    ”Om den del av den upplevda tids/rumsbesparing som utgörs av en ojämn omfördelning idag skulle försvinna (tänk global jämlikhet) så skulle vissa tekniska framsteg inte göras på grund av att de inte längre skulle vara lönsamma i en kapitalistisk produktion. Ingen robot skulle tas fram om de plötsligt blev dyrare än en den lägst avlönade arbetaren.”
    Det verkar inte troligt. Det finns en hel del sysslor idag som bara kan göras med avancerade robotar, oavsett hur mycket tid vi lägger på att försöka göra det manuellt skulle vi misslyckas, t ex inom datorindustrin. Givet att de produkterna är så eftertraktade så tror jag de fortfarande skulle produceras, fast till högre pris då.

    Men nu stannar jag här och säger inte mer utan ska läsa en del Hornborg.

  6. folkets vän skriver:

    Bra och rimliga synpunkter. Vi behöver påminnas om att avancerad teknik kräver en storskalig global arbetsdelning, och att denna världsordning lämnar mycket att önska. Men om, och i så fall hur, detta skulle vederlägga Masons idéer är jag dock inte så säker på. Ska notera ”Cyber-Proletariat: Global Labour in the Digital Vortex” och (förhoppningsvis) kolla upp den vid tillfälle. Nu ger jag inte mycket för Hornborgs idéer om nollsummespel, jag har läst Myten om maskinen och är inte särskilt imponerad. Efter att ha läst här och lyssnat på podcasten du länkar till så får jag dock intrycket att hela resonemanget verkar ganska osäkert, (och att Hornborg kanske mest är ute efter en nytänkande diskussion?) maskiner/teknik KAN vara arbetsbesparande ändå, tydligen. Det jag saknar är väl egentligen tydliga definitioner. Själv lutar jag åt att det vore rimligt att hävda att teknik är arbetsdelning. Kanske får jag tillfälle att återkomma med något längre och mer genomtänkt på min egen lilla blogg framöver om detta.

  7. Linus skriver:

    Bra synpunkter. Jag tror att man vända på logiken för att tydliggöra lite. Den otroliga prisskillnaden på arbetskraft globalt borde göra sig synlig på något sätt inom den globala handeln. Tvättmaskinen och robotdammsugaren kanske är dåliga exempel då de är konsumtionsvaror. Men tänk dig att vi talar om maskiner som kapital. Tidsvinsten, att vi slipper diska eller dammsuga, blir då istället tidseffektiviseringar i produktionen. Den globala ojämlikheten kan mycket väl förklara, eller göra sig tydlig som, tidseffektiviseringar genom automatisering (förutsatt att det fasta kapitalet tillverkas av den billigare arbetskraften). Jag tycker att det är en utav de mest rimliga förklaringarna till hur prisskillnaden på arbetskraft tar sig uttryck inom världshandelssystemet. Det närmaste fallstudie jag sätt är Hornborgs genomgång av den engelska textilindustrin under 1800-talet i hans senaste bok Nollsummespelet : teknikfetischism och global miljörättvisa. Men det kan givetvis finnas bättre exempel som jag inte tagit del av.

    ”Det finns en hel del sysslor idag som bara kan göras med avancerade robotar, oavsett hur mycket tid vi lägger på att försöka göra det manuellt skulle vi misslyckas, t ex inom datorindustrin.”

    Det stämmer givetvis. Men dessa nya ”sysslor” är dialektiskt ett resultat av nya produktionsförutsättningar. Det var ingen som efterfrågade microchip innan det under lång tid hade funnits en teknisk förutsättning för att tillverka dem, och en utveckling som hade förbilligat denna tillverkning och en produktion som kunde tänka sig att konsumera dem för att slippa dyr arbetskraft eller förskaffa sig makt över densamma. Jag tror att man måste försöka förstå teknik på lång sikt som en dialektisk utveckling formad av förutsättningar för profit och klassrelationer. På samma sätt finns det idag förutsättningar för avancerad medicinsk vård (HIV-medicinering t.ex.) som av samma anledning aldrig sker – och en kontrafaktisk historia där än bättre medicinsk vård hade funnits.

  8. Linus skriver:

    Men att en maskin kan spara tid betyder inte att HELA den upplevda tidsbesparingen är reell (organisering av motorik och arbetsdelning kan givetvis förklara en del). På samma sätt gäller inte sambandet mellan att en maskin kan vara reellt tidsbesparande och att alla andra därför måste vara det. Jag tycker att det är intressant med en kritisk teori som försöker förklara varför viss teknik finns och varför viss teknik inte finns. Jag tycker att Hornborg med hjälp av Marx arbetsvärdelära lyckas kombinera detta med att förklara hur prisskillnader på arbetskraft tar sig uttryck inom världshandelssystemet.

  9. Linus skriver:

    PS. Vill bara tillägga att solceller är billiga just eftersom de 1. subventioneras med fossil energi (det är med den de tillverkas) 2. tillverkas i låglöneländer. Kris De Decker förklara hur just lokaliteten har stor betydelse för solcellers progressiva betydelse på sin blogg (http://www.lowtechmagazine.com/2015/04/how-sustainable-is-pv-solar-power.html) och beskriver tydligt hur prisfallet (och marknadens plötsliga efterfrågan) till stort var ett resultat av att produktionen flyttade till Kina (låga löner, usla miljölagar och en högre andel fossil energi). DS

  10. […] finns ett antal saker som jag stör mig på i Masons bygge, den huvudsakliga är förstås den som Maska.nu redan tagit upp, och som vi brukar återkomma till i vår teknikcirkel, så den ska jag lämna därhän så länge. […]

  11. […] ekonomiska analysen saknar jag en diskussion om produktivt och improduktivt arbete. Till exempel. På Maska.nu har också en del vettiga synpunkter framförts, inte minst det faktum att Masons undersökningsobjekt utgör en väldigt liten del av […]