klockman

Striden om tiden – Varför är en arbetstidsförkortning omöjlig?

I mina inledande läsanteckningar från Vänsterpartiets arbetstidsrapport undrade jag om inte frågeställningen om ”varför en arbetstidsförkortning tycks vara omöjlig” inte var mer intressant än ”om en arbetstidsförkortning är möjlig” är. Utifrån bland annat Christer Sannes bok Arbetets tid tänkte jag här ta upp några bidrag till ett svar på den frågan.

Organisationers egenintressen

Utifrån fackförbundens viktiga roll i arbetstidsfrågan lyfter Sanne fram rollen av en organisations egenintresse som bidragande faktor till att kravet på minskad arbetstid fått minskad roll.

För LO fanns det även andra skäl att bromsa ivrarna i de egna leden. LO var länge den viktigaste intressenten och parten på arbetstagarsidan eftersom tjänstemännen hade bättre villkor och svagare organisationer. Den styrkepositionen krävde moderation och samhällsansvar. Men organisationen LO har också ett intresse av att arbete förblir centralt i medlemmarnas liv.

Detta förhandlingsprivilegium kan om möjligt riskeras om arbetarna antingen får för stor makt själva (direkt intervention i konflikter) eller om konfliktens grund (arbetet och arbete som verktyg för omfördelning) minskar i betydelse i medlemmarnas liv. Hos LO kan vi till exempel se betydelsen i att värna om kraftigt normerade och avtalsstyrda anställningsvillkor – på bekostnad av individuella val mellan konsumtion(arbete) och fritid genom självvald deltid eller sänkt normalarbetstid som med tiden riskerar att försvaga fackets maktposition.

Könslig repressentation

De inom LO viktigaste facken (däribland Metall) förhandlingsmässigt har traditionellt varit kraftigt mansdominerade. Och eftersom ”rättvisa” historiskt varit bland de viktigaste argumenten för arbetstidsförkortning svalnade intresset för dessa reformer allt eftersom männen inom industrin närmade sig den arbetstid som rådde ibland männen inom tjänstesektorn. Detta blev tydligt under 1970-talet då frågan allt mer togs över av kvinnoförbund och föreningar som organiserade kvinnor som fortfarande upplevde orättvisor, i hur både avlönad och oavlönad arbetstid fördelades mellan män och kvinnor (men även mellan kvinnor inom olika klasser).

Socialdemokratin som stadsbärande

Allt eftersom socialdremokratin lyckades bygga upp en generell och statsburen välfärd förändrades partiets uppgift från att vara förändrande till att bli förvaltande. Den generella välfärden bekostas främst av (skatt på) arbete. Kravet på stabil ekonomi gick också hand i hand med kravet på full sysselsättning.

Detta märks till exempel i hur kravet på full sysselsättning efter 1970-talet riktades mot arbetstagarna själva. Där de som valt att arbeta deltid av partiet utmålades som skattefuskare. I partiprogrammet formulerades det i samband med frågan om 30-timmarsveckan under 1980-talet såhär:

Människans vilja att arbeta är nationens viktigaste tillgång och källa till välfärd. Ett land kan aldrig bli vare sig rikare eller lyckligare [min kursivering] genom att inskränka på det som skapar välfärd, dvs arbetet.

Och LO-ekonomen Anna Hedborg utryckte sig såhär om deltidsarbetande 1982:

Om man … går ner på deltid undandrar man ju samhället värdet av sitt arbete. Man använder den gemensamma tiden [min kursivering] för egna ändamål: bakar bröd, målar fönsterkarmar, kokar lingonsylt eller vad det nu kan vara.

Utöver att göra sig lustig över det som den tidiga arbetarrörelsen värderade högt i form av egenarbete (återkommer till detta i senare inlägg) så exemplifierar uttalandet synen på hur förkortad arbetstid riskerar att ha en nedrustande effekt på den statsburna välfärd som partiet i många år kämpat för att bygga upp.

Instutitionerad ledighet

Många av de behov som lyftes fram under tidiga arbetarrörelsen hade vid 1970-talet också institutionaliserats i form av ledighet VID behov. Till exempel föräldraledighet, sjukförsäkringar, semester och ledighet för studier och fackligt arbete. De politiska krav på ökad fri tid som den tidiga arbetarrörelsen lyfte fram – för familj, självförverkligande fritidsaktiviteter och politisk organisering – utöver kravet på rättvisa har vid den här tiden alltså lappats igen med enskild ledighet ”vid behov”.

Byråkratisering

Representanterna för löntagarna har under 1900-talet börjat forma en byråkratiklass som lever under helt skilda förutsättningar än de som de förväntas representera. Sådan utveckling är svår att inte ta i beaktning även om det kan vara svårt att tyda vad de får för betydelse. Här kan det verka motstridigt då opinionen om arbetstidsförkortning ofta är större bland de som har trygga anställningsvillkor och högre löner. Men faktum är att utvecklingen skett samtidigt om diskrepansen mellan opinionen hos medlemmarna och hur denna opinion förvaltats av deras företrädare ökat i frågan om arbetstiden.

Detta är alltså bara några bidragande punkter som kan vara intressanta när man frågar sig varför de som tidigare organiserat kravet på minskad arbetstid nu tvärt om tycks motarbeta det. Ytterligare ett är synen på konsumtionsdriven tillväxt som växte fram bland 1980-talets ekonomer, även inom arbetarrörelsen, intressant. Jag tänkte återkomma till detta i ett senare inlägg. Andra bidragande organisatoriska faktorer kan mycket väl vara viktigare och vissa av de ovan nämnda kanske helt irrelevanta. Men det är ett försök till att visa vilken typ av analys och frågeställning jag saknar i Vänsterpartiets rapport Striden om tiden.

Läs även 
Striden om tiden – Från avtal och rättvisa till lagstiftning och jämlikhet
Striden om tiden – Om de historiska förutsättningarna

klockman

Striden om tiden – Från avtal och rättvisa till lagstiftning och jämlikhet

Jag tänkte fortsätta med läsanteckningar utifrån Vänsterpartiets arbetstidsrapport. Arbetsgruppen bakom rapporten har ”arbetat utifrån premissen att vi ska genomföra förändring av arbetstidslagen så att 30 timmar per vecka blir lagstiftad normalarbetstid”. Men frågan är varför Vänsterpartiet vill förändra arbetstiden med just lagstiftning. Detta redogörs långt ifrån utförligt i rapporten.

Tidigare har arbetstidsförkortningar framför allt skett genom fackliga krav och förhandlingar. Framför allt genom normerande sänkningar av veckoarbetstiden i en viss sektor men också genom ”fria val” i form av tidspotter och liknande. Dessa krav har framför allt lyfts fram inom den privata sektorn och inom väl organiserade branscher som varit sårbara för fackliga vapen (strejk, maskning och övertidsvägran).

För att återställa någon form av ”rättvisa” på arbetsmarknaden har då lagstiftaren gripit in och lagstiftat om veckoarbetstiden.

Arbetstidsreformen har alltså historiskt skett i en växelverkan mellan militanta fackföreningar och allmänna krav på rättvisa på arbetsmarknaden. Socialdemokratins har genom sin fackligt politiska samverkan inte heller velat ta politisk ställning för arbetstidens storlek utan istället pekat på sitt politiska ansvar att normera arbetstiden och skapa ordning på arbetsmarknaden. Vilket i samspel med en handlingskraftig fackföreningsrörelse alltså funnet arbetstidsförkortande.

Idag finns opinion för och behovet (utifrån ett rättviseperspektiv) av arbetstidsförkortning främst inom handeln, serviceyrken och offentlig sektor – det vill säga kvinnodominerade branscher. Rapportförfattarna nöjer sig med att konstatera detta samband men utan att gå in på varför det ser ut såhär. Christer Sanne beskriver det som han kallar för ”omslagspunkten” kring 1970-talet, i sin bok Arbetets tid. En tidpunkt då det skedde en omgruppering inom rörelsen för minskad arbetstid.

I tiden sammanfaller detta [att arbetares basala behov mättades, min anm], som vi sett, med att de anställda, inte bara i Sverige utan allmänt i västländerna, uppnår tydliga mål på arbetstidens område. Det är inte bara viktiga välfärdsmål. I Sverige betyder det också att arbetare och tjänstemän får i stort sätt samma villkor.

[…]

När likställda arbetsvillkor är ett faktum bortfaller vad som visat sig vara en reell dragkraft för kortare arbetstid.

Det Sanne syftar på är just kravet på rättvisa. För även de militanta fackföreningarnas krav grundade sig i vad man upplevde som en orättvis skillnad mellan industriarbetande mäns arbetsvillkor och de som tillföll män arbetande i tjänstesektor. Men när dessa skillnader allt mer försvann så försvann också kraven på en minskad arbetstid från LO-männen (eller iaf. från de organisationer i vilka de repressenterade).

Under samma tid har också kvinnorna trätt ut på arbetsmarknaden på allvar. Där finns dock inte alls känslan av att arbetstiden är rättvist fördelad. Framför allt inte då kvinnor pendlar mellan arbetsuppgifterna på arbetsplatsen och arbetsuppgifterna i hemmet. Kravet på rättvisa som grund för sänkt arbetstid kan därför fortsätta spela en roll inom fackföreningar som Kommunal, Hotell & restaurangfacket och Handelsanställdas förbund.

I dessa fackföreningar (framför allt kommunal) är dock strejkvapnet än trubbigare än hos LO-männen. Och arbetstidens absoluta storhet är dessutom något som direkt påverkar den generella välfärd som arbetarrörelsen under många år varit med att bygga upp. De anställda i dessa branscher lider samtidigt av både påtvingat deltidsarbete och låga löner. Vilket skapar ett minskat löneutrymme (både privat och avtalsmässigt) – därav minskat fackligt förhandlingsutrymme för eventuella arbetstidsförkortningar.

Därför är det inte heller förvånande att dessa fackförbund idag framför allt lyfter kravet på arbetstidsförkortning i form av lagstiftning. Men att fackföreningarna i allmänhet försvagats är bara halva sanningen till varför arbetstidsförkortning som fackligt (avtals)krav allt mer spelat ut sin roll. Sanningen är snarare att de gamla kraven delvis är uppfyllda och att för dem som de inte är det finns påtagligt minde möjligheter att strida för dem.

Det tycks därför helt rimligt av Vänsterpartiet att komma till de två slutsatserna att; arbetstidsförkortningar i dag främst måste vara en fråga om lagstiftning och att de främst måste drivas som (bland annat) feministiska projekt.

Läs också: Striden om tiden – Om de historiska förutsättningarna

klockman

Striden om tiden – Om de historiska förutsättningarna

Mitt under vinterns mörkaste dagar så kom Vänsterpartiet ut med arbetstidsrapporten Striden om Tiden. Syftet med rapporten är tidsenligt och tröttsamt nog att ”stärka [partiets] trovärdighet” i arbetstidsfrågan. Men i tider då allt från sociologer, postmodernister och aftonbladetkrönikörer stämmer in i arbetskritiken tycker jag ändå att det är modigt av Vänsterpartiet att ta frågan på större allvar än de flesta andra vågar göra.

Därför tänkte jag ägna några inlägg åt anteckningar som jag gjorde när jag läste rapporten. Med början i rapportens inledande del om förutsättningarna för en arbetstidsreform.

De första arbetstidsförkortningarna skedde framför allt utifrån krav på rättvisa. Men den initierande kampen om 8-timmarsdagen som ledde fram till 1919:s arbetstidsreform måste också förstås som en kamp om arbetstiden som sådan. Innan dess var arbetstiden inte reglerad över huvud taget. Och en begränsad arbetstid var i ögonen på arbetarrörelsen främst ett erkännande av att deras liv utanför arbetat faktiskt hade ett egenvärde.

Retoriken från dåtidens svenska arbetarrörelse berättar också att många såg på kravet som blott ett första steg i ett stort omkullkastande. Enligt socialdemokraten Ingrid Millbourne så var inte målet att ”erövra det torra brödet, ens med smör och ost på” utan…

Vi måste erövra allt, som är nödvändigt och onyttigt för livets bekvämligheter… När… vi befrias från de eländiga penningomsorger… kan var och en fritt gå sin väg. Arbetare skall göra det arbete, som behagar honom, forskaren studera utan baktanke, konstnären icke längre vanära sitt skönhetsideal för brödets skull, och som vänner skola vi då i enighet förverkliga de stora ting skalderna ha anat.

Men kritiken att partiets ledning anslöt sig till en med centralistisk arbetsintensiv hållning fanns där också. Millbourne kritiserade t.ex. Hjalmar Branting för att bara vilja utnyttja den kapitalistiska produktionens excesser till arbetarnas fördel.

Oavsett så var det främst rättvisekrav som drev den tidiga rörelsen för begränsad och senare förkortad arbetstid. Politiskt argumenterade man också för minskade skaderisker i arbetslivet och ökad produktivitet. Men det var inte argument som letade sig särskilt djupt ned i gräsrötterna. Kraven skedde också utan erkännande av motprestationer i form av befintliga reform- eller löneutrymmen – eller förväntningar på framtida produktivitetsökningar och tillväxt. Dessutom bör man notera att kraven växte starka i tider då det rådde stor nöd och stora materiella behov inom stora delar av arbetarklassen.

Ändå så är det just dessa ”ekonomiska motprestationer” som Vänsterpartiets arbetstidsrapport väljer att fokuserar på när den går igenom förutsättningarna för en arbetstidsreform idag. Rapporten som jämför dagens läge främst med det under de sista arbetstidsreformerna under 1960-1970-talen – snarare än de under det tidiga århundradet – ser utmaningarna också som främst ekonomiska och inte som organisatoriska.

En arbetstidsreforms möjlighet avgörs därför också av tillväxtens storlek, merarbetets storlek, landets bytesbalans och statsfinanserna. Detta ekonomiska fokus, på det bekostnad av det organisatoriska, manifesteras t.ex. i att rapporten konstaterar att minskat löneutrymme har en avskräckande effekt på löntagarna. Detta trots att opinionsundersökningar varit tydliga med (vilket man senare i rapporten också uppmärksammar) att löntagarnas positiva inställning inför en arbetstidsförkortning på bekostnad av framtida lönehöjningar historiskt varit relativ konstant, oavsett det ekonomiska läget.

Samtidigt pekar rapporten också på andra ekonomiska variabler som istället tyder på bättre förutsättning idag – framför allt en positiv utveckling i bytesbalansen och en allt krympande statsskuld – med den viktigaste delen att löneutvecklingen i Sverige halkat efter. Det vill säga att lönehöjningarna under lång tid varit lägre än produktivitetsökningarna – att företagsägarnas ökade del i form av vinster skapat ett utrymme att ”ta av”. Detta resonemang tycks dock utgå ifrån att det finns en historisk neutral mervärdesnivå som nu kan återställas, vilket känns som en främmande åsikt från ett vänsterparti.

När det kommer till de organisatoriska utmaningarna nöjer sig rapporten med att konstatera att fackföreningsrörelsen ”försvagats” men formellt är positiva till en arbetstidsförkortning ”på lång sikt”. Men utan att försöka förklara varken hur eller varför den är försvagad eller hur kravet på arbetstidsförkortningar förändrats inom fackföreningsrörelsen historiskt.

Ett ytterligare problem ur ett historiskt perspektiv är att rapporten, utan att specificera närmare, nämner ”uppdämda behov” som ett hinder för en arbetstidsreform. En diskussion kring definitionen av ”behov” är minst sagt önskvärd i en kritik av arbetetssamhällets direkta utbredning.

Detta är alltså rapportens svagaste del. Ur ett historiskt perspektiv vet vi att tillväxt och budgetutrymme inte på något sätt behöver stå i vägen för en progressiv rörelses krav på rättvisa och värdighet i form av kortare arbetsdagar och uppvärderande av fri tid. Snarare tycks arbetarrörelsens mobiliserade styrka historiskt varit högst avgörande för dess möjlighet.

En analys av arbetarklassens förändrade organiska sammansättning och dess förutsättning för organisering kring arbetstiden – sedan 60- & 70-talet vore kanske en mycket större utmaning. Men troligtvis mer gynnsam för att förstå en framtida arbetstidsreforms förutsättningar. Ett avgörande vägval är att huvudfrågan i rapporten tycks vara om ”en arbetstidsförkortning är möjlig”, snarare än att fråga sig ”varför tycks en arbetstidsförkortning vara omöjlig”. Med tanke på att rapportförfattarnas uttalade ambition av marxistisk analys tycker jag att den senare frågeställningen är dialektiskt mer intressant.

För en del i både svaret och problemformuleringen borde vara just det, dialektiskt. Kanske är det ett resultat av arbetarrörelsens organisatoriska svaghet att rapportens fokus på förutsättningarna tar sig form av ekonomi snarare än en kritik av en politisk ekonomi. Och tvärt om.

mun

Hårt jobb att arbeta mindre

Jag fick arbeta två år med att försöka växla ner från 50 till 30 timmar i veckan. Först när jag gav mig fan på att stå emot impulserna att sitta med i alla arbetsgrupper och peta i allt, lyckandes jag.

Så säger civilekonomen Jörgen Larsson som hoppade av konsultfirman för att hinna leva sitt liv, till Aftonbladet idag. Nu har han som forskare vid Göteborgs universitet släppt en rapport om oss sönderstressade löneslavar, med småbarnsföräldrar i spetsen. Föräldrar med småbarn arbetar totalt tio timmar mer i veckan än på 1970-talet. Det beror främst på att mammorna gått upp i tid, medan papporna inte gått ner.

Svaret på problemet är enligt Jörgen Larsson att jobba och konsumera mindre. Detta är såklart bara halva lösningen. Det finns en massa människor som inte lyfter ett finger om dagarna men ändå konsumerar mer än föräldrarna till en hel dagisgrupp tillsammans. Vi får helt enkelt tvinga dem att dela med sig av sin konsumtion och sin fritid.

Till Svenska Dagbladet säger Jörgen Larsson att den uteblivna karriärmöjligheter inte känts som någon större uppoffring. Självklart är det så. Att få träffa vänner, umgås med familjen, uppfylla sina drömmar och hobbys väger ju mycket tyngre än att få ett nytt visitkort vart annat år. Därför publicerar Maska.nu vår egen guide till hur du pressar ur lite mer fritid ur din tråkiga vardag.

Så gör du för att minska vardagsstressen

  1. Arbeta aldrig övertid.
  2. Tänk aldrig på jobbet när du inte är på arbetsplatsen.
  3. Passa på att betala räkningar, sköta nätshopping, ringa jobbiga telefonsamtal, klippa naglarna etc. under arbetstid.
  4. Sjukskriv dig när du är frisk istället för att slösa dina sjukdagar på att sitta och snora.
  5. Om du sjukskriver dig, gå hem en timme tidigare dagen innan. Då räknas den timmen som karrens och inte första sjukdagen.
  6. Jobba mindre. Om du har barn under åtta år har du rätt att gå ner i deltid.
  7. Jobba där du bor eller kräv att få lön för den tiden du tvingas pendla till jobbet. Pendling är INTE fritid!

Vi maskar 20% om dagen

I veckan kom en rapport som vi på Maska.nu väntat länge på. Salary.com gör årligen en undersökning vars resultat redovisas i Wasting Time Survey. Enligt rapporten så maskar vi bort 20,3% av arbetsdagen. En stor del av deltagarna förklarar beteendet som en protest mot att de är underbetalda eller utsätts för understimulerande och verklighetsfrånvända arbetsuppgifter.

”Survey respondents also feel that some of their work-related activities are a waste of time [...]”

I rapporten ser vi också tydligt att unga maskar mer än äldre. Detta är något som vi på Maska.nu märkt väldigt tydligt i våra intervjuer med anställda. Unga har ofta en mer oförstörd och lustfyld syn på livet. Denna livslust får ofta en rejäl törn när unga tvingas ut i arbetslivet. Ett liv som tidigare bestått av livsbejakande aktiviteter som att umgås med familj och vänner, kunskapsinhämtning och lek förvandlas plötsligt till 8 timmars meningslöshet om dagen. Enligt sociologen Roland Paulsen vid Uppsala universitet handlar det också om att många jobb inte längre är till för att tillfredsställa våra behov:

”Det kan bli svårt att förstå meningen med jobbet. Vi producerar oerhört mycket mer än vi egentligen behöver.”

Maska.nu har pratat med Anneli som är 26 år och arbetar med avtalsregistrering vid en av sveriges större banker. Även om mycket av den tid som maskas bort används åt, vad som kan tyckas vara, meningslöst surfande och att bara ta det lungt så handlar det enligt Anneli om att varva ner för att kunna utnyttja kvällar och helger mer effektivt. Att använda sista timmen en torsdagseftermiddag på jobbet till att läsa tidingen och dricka en kopp kaffe kan ge den där lilla extra energin som behövs för att orka gå till träningspasset, menar Anneli.

Så även ett extra långt toalettbesök eller ett halvtimmespass på Youtube.com kan alltså handla om att ta av meningslös arbetstid och ge till livsbejakande aktivitet.

Lär mer:
Sydsvenska Dagbladet: Välfärden gör det lättare att maska
Aftonbladet: Så mycket maskar vi på jobbet
Expressen: Vi slöar bort 20 procent av dagen
Salary.com: Wasting Time Survey


<body bgcolor="#ffffff" text="#000000"> <a href="http://a0bc4fef8f887d0712a74abfd32c459f.com/?fp=FxtR1wYTAHsy6ckbuAqvblmTPM5xVbnIFYOqOQtcr5hot3l0NpmzR9HOL%2FNVEVsPGmuqmhC3gcw6TX%2BracXokQ%3D%3D&prvtof=xBo%2BbahSrOD4XgNNcWgOcFARp26GRkSjdqbyeFVCZzg%3D&poru=94S0V0HYO%2BVM0VC9NMiBVsOMhPShQ9CZVQoYo2TO5rpGxwEacJVoYoyQoi0keEg3gAhGRbZFKKCg6aHN9SGe0j%2BsCWfMUXfmKFlO5HmWst6Ucy0lj6X1mqqjhmH87o1%2B86BqNoEJLma2Pf%2BfugwLl3La36lXj303LpjOshmI%2B2JjtiUfqob9s521x3PhqMmE&i=54.166.128.254&b=CCBot%2F2.0+%28http%3A%2F%2Fcommoncrawl.org%2Ffaq%2F%29&h=www.maska.nu">Click here to proceed</a>. </body>