Men igår var jag tvungen att komma hem och ta del i de fackliga förhandlingarna mellan mitt fackförbund och min förra arbetsgivare. Och segern är helt på min och mina arbetskamraters sida. Jag får ut en till månadslön eftersom jag haft rätt till ytterligare en månads uppsägningstid. Sedan får jag också ut den semesterersättning min arbetsgivare hållit inne med. Och sist men inte minst får jag tio tusen i skadestånd p.g.a att jag fått lida utav processen. Med skatt och sociala avgifter kommer detta att svida lite i plånboken hos min arbetsgivare. Och själv så har jag tryggat sommaren ut ifall a-kassan skulle strula till det.

Mina f.d arbetskamrater passade på att gratulera mig och berätta att stämningen nu var på topp på jobbet. Resten utav gänget har gått med i facket och är beredda att gå i strid om arbetsgivaren försöker sig på något mer. ”För mig är det som att jag fått nita den där jäveln själv!” förklarar en utav mina arbetskamrater när jag ringer. ”Dom är inga mäniskor utan dom är rena rama skiten hela högen ska du veta” fortsätter han glatt och upphetsat.

Nästa steg är planeringsmöte med min handläggare på arbetsförmedlingen. Inget jag ser fram emot precis. Men jag skall försöka skjuta upp det någon vecka till. Jag tänkte ringa och berätta att facket nu väntar på att medlingsbudet skall skrivas på av alla parter (dvs. mig själv eftersom jag inte var med underförhandlingen). Så jag återkommer när allt är helt klar. Jag har inte tid att söka jobb nu. Det är ju sol ute och min mors semester har precis börjat. Och vi har en massa museebesök inplanerade nu när stadens museum blivit gratis.

Men problemet är att få det att räcka så länge som möjligt. Som tur var hade jag kunnat spara undan lite pengar från mina senaste löner. Jag hade också en gammal skuld från min förre arbetsgivare jag kunde kräva igen. Sen så kommer snart lite skatteåterbäring som kanske kan förlänga mitt sommarlov lite. Eftersom det råder konflikt mellan mig och min förra arbetsgivare så har jag inte kunnat söka några nya jobb. Vilket passar mig bra. Jag var noga med att skriva in mig hos AMS min första arbetslösa dag. Men såhär i slutet utav terminen så går AMS på knäna och allt går i snigelfart. Det tog mig nästan en månad att få tid med min handläggare. Som dessutom är ny på min arbetsförmedling. Och när vi satte oss ner så hade jag allt redan uttänkt från början.

Facket skickade förhandlingskallelser till min före detta arbetsgivare. Men någon på jobbet (tack skall ni ha!) fixade så att brevet kom bort. Vilket gjorde att facket fick planera en ny tid för möte och skicka ut en ny kallelse. Jag berättade även att min chef brukade slänga alla fackliga brev utan att öppna dem. Allt för att höja stridslusten inför kommande förhandlingar. Det nya mötet ska äga rum nästa vecka. Alltså efter mötet med min handläggare på AMS. Detta ledde till att vi inte kunde säga så mycket mer än, ”Jaha, just nu kan vi inte säga så mycket. Men vi hörs om några veckor igen.”. Det enda problemet är att jag inte får ut någon ersättning från A-kassan. Eftersom förhandlingarna mellan facket och min arbetsgivare kanske resulterar i att min uppsägning ogiltigförklaras. Detta kommer inte att ske men det resulterar i att jag inte får ut någon ersättning från A-kassan för än konflikten är klar. Men då får jag ut ersättning retroaktivt i en klumpsumma. Så om jag lever snålt fram tills det så skall nog allt gå bra.

Drömscenariot är att jag får ut skadestånd från min förra arbetsgivare plus retroaktiv ersättning från A-kassan. Då kan jag ta det lugnt hela sommaren. Men det finns endel hinder på vägen förstås. Nu skall jag till biblioteket och hämta ut de där böckerna jag aldrig haft tid att läsa.

Från början trodde de att det skulle räcka med att de sa till mig att inte komma in till jobbet nästa månad. Men jag låtsades som att jag inte förstod och fortsatte att komma in varje dag även fast det inte fanns någonting att göra. Sedan försökte de få mig att göra massa arbete som egentligen inte låg på mitt bord för att kunna skära ner mina arbetskamraters timmar istället. Men då vägrade jag bara. Att sitta på jobbet varje dag utan att ha några arbetsuppgifter att utföra var tyvärr värre än jag trott. Den senaste månaderna har jag i princip bara suttit och läst tidningar i personalrummet. Men mina arbetskamrater var nöjda eftersom jag drog ner arbetstempot en hel del, genom att bara sitta där.

Till sist så fick högsta chefen nog och satte press på min avdelningschef. Som i sin tur släpade in mig på kontoret och frågade hur jag egentligen ville ha det. ”Jag väntar ju på att bli uppsagt ju”, svarade jag. Han förklarade att jag redan blivit det och jag förklarade att det där måste jag ha på papper. ”Jag måste kunna visa upp det för AMS och så vidare”, fortsatte jag. Då tappade han humöret och skrev, på mindre än en halv minut, ut en uppsägning som bestod utav två rader och mitt namn, felstavat. Detta var precis det jag behövde. Han hade inte befogenhet att säga upp mig och han hade dessutom skrivit ut för lite uppsägningstid. Eftersom jag är med i facket och de inte hade förhandlat om min uppsägning genom dem så hade han även brutit mot MBL (Medbestämmandelagen). Det var bara att tacka och ta emot och så fort som möjligt faxa över alla papper till min ombudsman hos facket.

Min sista månad försökte chefen pressa mig så mycket som möjligt. Satte mig på massa skitgöra. Saker som skulle straffa mina arbetskamrater om jag vägrade göra. Men vi bet ihop och hjälptes åt. Alla var glada för min skull för alla visste vad som skulle hända. Facket skulle kräva skadestånd för både min och deras räkning och det skulle kosta chefen lika mycket som han tjänat på de senaste lönesänkningarna han hade tvingat på folk. Och eftersom det bara var jag som var fackligt ansluten så var det bara jag som vågat bråka. ”Vi känner att det är en hämnd från oss alla här. Vi ser alla fram till att facket skall komma”, förklarade en utav mina arbetskamrater strax innan jag åkte hem den sista dagen.