Men är alla japaner så jädrans förtjusta i att jobba ihjäl sig (karoushi som det kallas i Japan)? Nej självklart inte. Men japan har kommit mycket långt i den arbetspolitiska utveckling vi idag ser i sverige. Få intresserar sig för facklig kamp, livstidsanställningar byts ut mot visstidsanställningar, lönenivån sjunker och arbetslösheten bland unga ökar. Och då tar sig kampen andra utseenden. Maskning är en mycket utbredd metod för att förbättra sin livssituation. Särskilt bland unga outbildade med otrygga anställningar (prekariatet). Arbetsdagar på 10-12 timmar kan enkelt reduceras till 7-8 timmar effektivt arbete.

Men utåt sett har japanerna en hög arbetsmoral. Långa arbetsdagar och en hög reell pensionsålder talar sitt tydliga språk. Men något är i görningen. Näringslivet och moralister varnar nu för en ökande trend. Arbetsovilliga ungdomar som inte är intresserad utav varken arbete eller att låta sig utbildas till lydiga arbetare. Eller som de kallas i Japan, NEET (Not Employed, in Education or Training). Myndigheterna i Japan uppger att

850 000 unga människor i Japan just nu vägrar att båda plugga och arbeta. En markant ökning sedan 90-talet. Och varken näringslivet eller myndigheterna vet vilka knep man skall ta till för att tvinga in denna nya genration utav slackers i arbetslivet igen.

I japan är tydligen allt lika upp och ner som vi trott. Flexibiliteten är anammad utav arbetarna.

Källor :
SR, P1 God morgon välden
Löntagaren nr 1, 2005

Det dröjde ett tag innan jag insåg att livskvalitén inte går att hitta i arbetet utan i fritiden. I för sig så tror jag, såhär i vuxen ålder, att mina föräldrar egentligen aldrig trott på de principer de uppfostrat mig med utan det var nog mest en åsikt de hade för att göra ett gott intryck på sina barn och på andra föräldrar.

När jag rätt så ung började jobba extra i en klädbutik så höll jag hårt på mina kära principer, tills jag sakta men säkert insåg att livet helt enkelt inte är rättvist. Jag var till en början övertygad om att om jag bara jobbade och slet tillräckligt hårt så skulle det till sist löna sig. När jag 5 år senare jobbade kvar på samma ställe, nu med heltidsjobb, var jag inte lika övertygad. Jag hade fortfarande en pisslön men nu också en utsliten kropp.

Jag förstår i efterhand att jag p.g.a mina principer var utesluten från en självklar gemenskap på mitt jobb. En gemenskap som gick ut på att man inte tjallade om man tog vad man behövde från jobbet.

Jag började till sist tvivla på om mina principer var rätt. Jag kände ju att det var fel med att ”ta saker från andra”, ge bort varor gratis och att inte var 120% effektivt på jobbet. Men ändå någonstans innerst inne så kändes det rätt.

Mitt heltidsyrke ledde till att jag i princip bara jobbade, åt och sov. Jag hade inte ork eller tid till någonting annat och jag hade slitit ur min kropp vid 20 års ålder. Och då kände jag att det fick det vara nog.

Jag sa upp mig och har idag turen att rent ekonomiskt klara mig på en deltidslön. Visst är det är knapert men det är fan värt! Nu för tiden har jag tid till att pyssla med alla mina hundra fritidsintressen jag har och utveckla mig som person. Va fan, jag har ju till exempel tid och ork att skriva den här texten.