Förutsättningarna som ska finnas, är där. Malmen är i ortarna, maskinerna är tillgängliga och vi har full bemanning […]

Men så enkelt är det inte alltid. Vi anställda är inte maskiner och förutsättningen för att vi skall jobba är inte att vi får maskiner i händerna och sätts ut på en arbetsplats. När löneförhandlingarna saboteras för att LKAB:s ledning och aktieinnehavare vägrar dela med sig får de anställda ofta förlita sig på facket. Men när fackförbundet nu står bakbundna genom kollektivavtalens fredsplikt måste man leta efter nya vapen.

Man kan kalla det maskning, paragrafrytteri eller ren djävulskap. Vi på Maska.nu kallar det uppfinningsrikedom och kan inte annat än gratulera gruvarbetarna i Malmberget. Det enda som kan avgöra hur vida denna maskningsaktion är bra eller ej är i vilken mån den lyckas påverka de pågående löneförhandlingarna på LKAB.

Maska.nu önskar gruvisarna all lycka till!

”Det kommer hit minichefer som kollar vårt jobb. De jagar oss med blåslampa”, säger en anställd till Mora Tidning.

Där produktionstempot dalnade kallades t.o.m. enskilda arbetare in för personliga ”samtal” med chefen. Först förnekade cheferna produktionsstoppen helt. Till media sade platschef Anders Williamsson att inga osanktionerade produktionsstopp skedde på fabriken. Nu en vecka senare låter det annorlunda. Scania har nu gått ut till arbetarna för att försöka muta dem med pengar. Fjuttiga 3 000 kr erbjuds om produktionen återgår till den normala inan påskhelgen. ”En veckas maskande vid Scaniafabriken fick ledningen på knä.” rapporterar Falu Kuriren, som slutar sin artikel med den befogade frågan om inte 3 000 kr endast ger mersmak. Hur mycket extra kan Scanias arbetare i falun få om de maskar en vecka till?

Maska.nu Crew önskar Scania-arbetarna all lycka i kampen!

Kenny – Cykelbud

Att vara cykelbud i Seattle är ett rent helvete. Vi var tvungna att arbeta arslet utav oss, men vi fick åtminstone betalt per timme.

Företaget hade alltid låtit oss bära shorts. Och när vi blev tvingade att ha företagets T-tröjor så brukade vi klippa bort ärmarna. Men plötsligt en dag så beslöt företaget sig för att städa upp sin image, eftersom de arbetade med så stora kunder. De började tvinga oss att bära långbyxor och tröjor tillverkade i lufttätt material, vilket var helt sjukt. Försök att cykla 15 kilometer i uppförsbacke iförd långbyxor!

Alla vi cykelbud bestämde oss för att det här inte kunde fortsätta. Vi beslöt oss för att inte tvätta våra arbetskläder och att vi skulle ha samma kläder på jobbet varje dag. Vi förstod också snabbt att den höga värmen som byggs upp under ett cykelpass, kombinerat med rätt mat, leder till att man fiser hela tiden. Så vi listade ut vilken typ av mat som framkallade värst explosioner, och så fort vi var på någon stor kunds kontor så fes vi. Du kan ju föreställa dig hur det såg ut när en utav oss stod i en hiss tillsammans med 10 affärsmän i dyra kostymer. Våra kläder stank, vi själva stank och inom en månad så hade vårt företag fått tillräckligt med klagomål från kunder för att låta oss bära shorts igen.

Chuck – Diskplockare

Jag arbetade på en fiskrestaurang i Fort Lauderdale, i Florida, där vi tvingades bära skitlöjliga arbetskläder. Ni vet sådana där stora, blåa sjömänskostymer i polyester, vita utsvängda byxor och sjömanshattar med vita lurviga bollar på toppen. Alla gamla tanter som åt på restaurangen tyckte att vi var så söta. Det var för djävligt. Kostymerna fick oss att svettas som fan och vi kände oss jävligt löjliga.

Jag arbetade med flera utav mina vänner och vi var alla diskplockare. Vi var längst ner i hierarkien. Servitriserna lurade oss hela tiden på dricks. Det var sagt att vi skulle få en viss procent men vi fick sällan någonting alls. Snubben som ägde stället var alltid sur och han tog alltid ut det på oss. Som ni förstår så hade vi en hel del aggressioner mot vår arbetsplats.

Restaurangen var känd för dess efterrätter. De små tanterna gillade att sitta och mumsa i sig gigantiska napoleonbakelser och cheesecakes. Vi hade en lek som vi kallade ”search and destroy”. När servitriserna inte såg eller när de inte var i köket, så sprang vi in och tog så många bakelser vi kunde bära. Sprang tillbaka till diskmaskinerna och grävde ner våra händer i bakelserna, proppade munnarna fulla och åt så många vi bara kunde. Sen slängde vi resterna i diskmaskinen och förstörde bevisen.

Jag arbetade där i tre månader, med den lilla hatten på huvudet. Jag brukade ta av mig den och gömma den. Men då frågade ägaren mig, ”Var är din uniform?”. Och jag tvingades att ta på mig den igen. En gång ville ägaren att vi skulle arbeta på nyårsafton. Vi satt allihopa hemma hos en vän, eldade upp våra små hattar och pratade om hur mycket vi hatade vårt jobb. Då bestämde vi oss för att säga upp oss. Allihopa samtidigt, på nyårsafton. Vi sa ingenting innan vi stack. Det var det bästa av allt. Vi lämnade honom utan personal på årets mest hektiska dag. Vi hade en permanent strejk!

Malcolm – Sjukhuspersonal

En dag visade de tre andra sjukhusarbetarna som jag bodde med ett personalmeddelande angående en picnic för de anställda på sjukhuset. I meddelandet stod det att vi skulle ta med oss vår egen mat. Ledningen trodde tydligen att de var generösa genom att skicka ut en inbjudan till en ”ta med din egen mat”-picnic.

Vi skrev om personalmeddelandet så att det stod att sjukhuset skulle stå för kalaset och bjuda de anställda på stek, brunch och massa annat gott. Vi skickade ut personalmeddelande via intern-mailen, så att alla underavdelningar fick det. Arbetsledarna trodde att det var ett officiellt meddelande och skickade vidare det till alla sina avdelningar. Efter några dagar skickade ledningen ut ett nytt personalmeddelande där det skrev att ”Trotts det föregående personalmeddelande så skulle det ändå bli en picnic. Köket kommer att laga och server hamburgare och varmkorv”. Från en ”ta med din egen mat”-picnic till att sjukhuset bjöd på mat.

Sjukhuset skickade ut ett till personalmeddelande om att vi alla måste hjälpa till att skära ner arbetskostnaderna. Vi svarade med att skicka ut ett meddelande om att det bästa sättet att skära ner kostnaderna var att flytta sjukhuset till Korea. Vi bifogade alla omflyttningar som var möjliga och flera som läste det trodde nästan på det vi skrev. Men efter ett tag förstod även de att det inte var möjligt.

Sjukhuset gav också ut två tidningar. En kallades Pulse och den andra kallades Pulsebeats. Den första var för anställda och den andra riktade sig till medborgarna, även om den nog aldrig lästes utav någon utanför sjukhuset. Eftersom våra personalmeddelande vi skickade ut blev så populära så gjorde vi om Pulsebeats till Deadbeats. En direkt parodi på den officiella sjukhustidningen.

Deadbeats cirkulerade på sjukhuset och blev snabbt populär. Knappar med meddelandet ”Vi bryr oss inte” började bäras utav stolta sjukhusarbetare. Andra anställda bidrog med eget material till tidningen och ett nytt nummer kom ut. Tyvärr kom det bara ut två nummer. Ledningen fick nys om Deadbeats. De stängde av brevcentralen och sökte igenom all post och beslagtog alla nummer de hittade. Det andra numret blev det sista, men ”Vi bryr oss inte”-knappar syns fortfarande på endel anställdas rockslag.

Sakerna vi hittade på blev väl mottagna. Vi fick endast dåliga reaktioner ifrån två personer. En sjuksköterska som kommenterade det hela med, ”dom måste ha gott om tid i alla fall”. Jag tror att den sjuksköterskan var arbetsledare, hennes anställning var aldrig hotat utav nedskärningarna.

Det var ett sätt att effektivisera arbetet och öka trycket på de anställda. De skar ner på allt de kom åt och när det började se all sarkasm och aggression bland de anställda så försökte de mildra den rebelliska stämningen. Att döma av allt som pågick på sjukhuset så förstod de att de var tvungna att göra något.