Maska.nu

Bortom #fritidslinjen

Tomma jobb skall rädda oss från döden när krisen kommer

I veckan uppmärksammades en rapport som publicerats i in The Lancet Psychiatry. Rapporten summerar en studie kring självmord gjord på 10 års data från 63 olika länder runt om i världen.

Det som främst rapporterats om studien är det samband som tycks finnas mellan arbetslöshet och självmord, eller kanske snarare mellan kris och självmord. Rapporten pekar på ett samband där antal självmord tycks öka snabbast ett halvår innan en våg av uppsägningar kommer. Detta sambandet tycks dock inte kopplas till tillgången till en inkomst eller dålig samhällsekonomi i allmänhet.

“What is more, our data suggest that not all job losses necessarily have an equal impact, as the effect on suicide risk appears to be stronger in countries where being out of work is uncommon. It is possible that an unexpected increase in the unemployment rate may trigger greater fears and insecurity than in countries with higher pre-crisis unemployment levels.”

Istället tycks sambandet vara starkare i relativt välmående samhällen där arbetslösheten är låg och kriserna kommer oväntat. Andra forskare, som t.ex. Roger Webb och Navneet Kapurvid vid University of Manchester, pekar också på andra studier som tyder på att självmorden endast är ”toppen på ett isberg”. Den riktigt stora psykiska ohälsan finns bland de som trots kriser kan fortsätta sina arbeten. Den ökande arbetsbördan tillsammans med hotet om en eventuell arbetslöshet skapar en stressituation som leder till stor psykisk ohälsa.

I den politiska efterdebatten så har sorgligt nog endast en åtgärd diskuterats, aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Eller rakt ut; statens roll att blåsa luft i arbetsmarknaden och skapa jobb som arbetsmarknaden själv inte efterfrågar. Detta är sorgligt då självmordsstatistiken inte alls verkar vara kopplad till ekonomiska förutsättningar utan snarare risken att hamna i det utanförskap som arbetssamhället skapat – att inte kunna leva upp till de förväntningar som ställs på arbetssamhällets medborgare. Ju viktigare man signalerar att innehavet av en anställning är ju tyngre kan risken av en tillfällig arbetslöshet upplevas.

Samtidigt som de flesta är överens om att allt mindre arbete krävs för att kunna producera det välstånd vi lever i, så skapar vi ett samhälle där social gemenskap, inkomst, integration och självförtroende endast kan uppnås genom att ha ett arbete. Denna ohållbara logik tycks nu leda till psykisk ohälsa till den grad att vi är beredda att ta våra liv. Och det enda lösning på detta som vi kan föreställa oss är att skapa låtsasjobb för att fortsätta att upprätthålla denna logik.

Om den påtvingade sysslolösheten som vapen mot kravet på mera fritid

Denna vecka skrev krönikören Fredrik Virtanen en väldigt uppskattad text i Aftonbladet vilken efterfrågade en fritidslinje på bekostnad av arbetslinjen. Virtanen utgick ifrån sin egen stressfyllda vardag i en tid av massarbetslöshet för att tydliggöra den logiska inkonsekvensen på dagens arbetsmarknad – där en krympande del av befolkningen arbetar allt mer medan en växande del av befolkningen tvingas in i arbetslöshet och fattigdom.

Den logiska inkonsekvens som Virtanen beskriver i sin text formulerade Bertrand Russell redan 1932 i In Praise of Idleness med ett intressant tillägg:

Suppose that, at a given moment, a certain number of people are engaged in the manufacture of pins. They make as many pins as the world needs, working (say) eight hours a day. Someone makes an invention by which the same number of men can make twice as many pins: pins are already so cheap that hardly any more will be bought at a lower price. In a sensible world, everybody concerned in the manufacturing of pins would take to working four hours instead of eight, and everything else would go on as before. But in the actual world this would be thought demoralizing. The men still work eight hours, there are too many pins, some employers go bankrupt, and half the men previously concerned in making pins are thrown out of work. There is, in the end, just as much leisure as on the other plan, but half the men are totally idle while half are still overworked. In this way, it is insured that the unavoidable leisure shall cause misery all round instead of being a universal source of happiness. Can anything more insane be imagined?

Russell sätter här fingret på att just den logiska inkonsekvens som Virtanen beskriver också fungerar som en strategi för att motarbeta kritiken mot den samma. När fritiden, här i form av en påtvingad sysslolöshet, sprider en mänsklig misär istället för att vara källan till lycka blir kravet på mer fritid svårt att ställa.

Istället förväntas Virtanen vara lycklig för att han överhuvud taget har ett arbete. Och det enda politiska krav som är moraliskt försvarbart är det på mer arbete (jobbskapande åtgärder, låtsasjobb inom FAS3 och allt hårdare krav på de arbetssökande). Utifrån det Russell formulerar blir det absurda i att kräva mer arbete i en tid då allt mindre arbete behövs för att trygga vår välfärd istället helt normalt.

Men i denna uppochnedvänd logik blir också det enda rimliga att följa uppmaningen från 60-talets studentrevolt i Paris: Var realist. Kräv det omöjliga. För som Russell påpekar är det mest solidariska krav Virtanen kan formulera: kravet på lättja!