Några korta reflektioner kring Facebook och cyberslacking samt dess påverkan på arbetsdagens längd

Länge har Facebook och andra nät(o)vanor setts som problemskapare av våra chefer och små fihetsöar av oss själva. Men kanske är det dags att ge upp dessa föreställningar.

Den senaste tiden har en känsla inom mig växt. Nämligen att det som Roland Paulsen i sin bok Arbetssamhället titulerar “tomt arbete” – den där delen av arbetstiden vi lägger på att undandra oss själva arbetssysslorna – fyller upp en allt större del av även vår fritid.

Facebook, Twitter och andra verktyg för “cyberslacking” används flitigt som vapen mot arbetslivets baksidor. Forskning utifrån kontorsarbetare i USA, Storbritannien, Tyskland och Singapore vittnar om att mellan 1,5 till 3,5 arbetstimmar om dagen ägnas åt cyberslacking. Andra undersökningar tyder på att detta är i sammanhanget blygsamma siffror.

Men i takt med att arbetslivet breder ut sig, och i och med att det blir allt svårare att tydligt dra en gräns mellan arbetstid och fritid, riskerar det tomma arbetet att även börja paracitera på vår fria tid.

Plötsligt finner vi oss “cyberslacka” bort flera timmar i goda vänners sällskap. På resturang, ute på promenad, framför TV:n. Ja till och med på semesterresan. Inte för att vi vantrivs i deras sällskap. Inte heller för att det som upptar vårt intresse på mobiltelefonens skärm är av någon större vikt. Nej, när vi kommer på oss själva kan vi ens inte förklara varför… Det bara blir så.

På andra sidan fritidslinjen har företagen i allt större utsträckning börjat hitta sätt att tjäna pengar på vår cyberslacking. Cataphora, IBM och SpectorSoft är bara några företag som börjat specialisera sig på corporate spyware. Mjukvara som spionerar och analyserar de anställdas internetanvändande. Med hjälp av just din cyberslacking kan dessa mjukvaror hjäpa företagen att avslöja whistleblowers, möjliga avhoppare eller dålda talanger. T.ex. genom att analysera hur du umgås med dina vänner på Facebook, och upptäcka att du är en extremt bra medlare. Ja kanske till och med material för en position som personalchef?

På Facebook möts vi också av allt mer reklam. Både i den form som vi är vana vid (banners etc). Men också när företag som flyttar ut sin marknadsföring och kundtjänst till så kallade “sidor”. Även på twitter blir företagslogotyper en allt vanligare avatar i våra flöden. Anställda vid olika företag uppmuntras dessutom uppträda som ambasadörer för företagen de är anställda hos när de rör sig ute Internet.

Denna kombination – där allt större del av vår fritid fylls med cyberslacking och allt större del av vårt cyberslacking förvandlas till faktiskt arbete – resulterar till slut i att arbetsdagens längd förlängs och vår fritid fylls upp av för oss innehållslöst, men för företagen värdefullt, innehåll.

Vem är egentligen slav under maskinerna. Mellan Facebook, debugging och TV-spel.

Att vara slav under maskinerna är en liknelse som ibland används för att beskriva beroenderelationer jämtemot TV-spel, sociala tjänster på Internet så som Facebook eller sysslor som inbegriper datorer över huvud taget. I boken Microslavar skriver författaren Douglas Coupland om en grupp anställda programmerare på Microsoft som tycks leva för de små kickar som de upplever när de hittar och löser buggar bland de miljontals rader programkod som bygger upp Microsoft Word.

Men utanför cyberspace (för att använda ett tråkigt nog nästan bortglömt ord) så har en annan sorts slavar under maskinen trätt fram. I senaste numret av samhällsmagasinet Fokus skriver Maggie Strömberg om företaget Facebooks etablering i Luleå. Bloggen Copyriot uppmärksammar oss på vilka tjänster som Matz Engman, chef för Luleå Näringsliv, hoppas skall kunna skapa: “‘…det kommer också att bi kringtjänster, som bevakning till exempel’, … Kom ihåg detta: den nya, digitala industrieran handlar om att folk ska jobba natt med att bevaka taggtrådsstängsel runt en serverhall”.

Denna typ av yrkeskår vars främsta uppgift är att övervaka maskiner och dess brukare har vi skrivit om tidigare:

“En tidig morgon våren 2007 kliver jag in i spärrhallen till tunnelbanan i Farsta Centrum. Genom hela hallen sträcker sig en mur av maskiner. Maskinerna är konstruerade för att resenärerna skall dra en biljett igenom maskinen och sen gå igenom ett vändkors. Men de som nyttjar maskinerna verkar inte vilja använda maskinerna på det sättet. Istället hoppar de enkelt över dem eller tar sig förbi vändkorset för hand. På andra sidan muren av maskiner står tre personer med gula västar. När någon hoppar över en spärr så går de fram till denne och berättar att nästa gång måste han eller hon använda maskinen som konstruktörerna tänkt att den skall användas. Detta är de västbeklädda personernas enda uppgift. De är människor underställda maskinerna.”

Som kontrast mot det slaveri som Coupland skriver om – som trots att det är monotont och oglamoröst ändå ger slavarna en viss intellektuell tillfredsställelse – är dessa skitjobb tomma på all mening. Maskinernas slavar i denna form av uniformerade väktare bör kanske också ses som Internets allra mörkaste sidors köttsliga kristallisering. Men oavsett om de skapas som “jobbskapande åtgärder” eller av storföretagens säkerhetskomplex är det inget annat än just slavjobb underställt maskinerna.

Facebook vs. arbetsgivarna

Nu har det äntligen avslöjats, det som vi kontorister vetat sedan länge nu. I en australiensisk undersökning utförd av Surfcontrol visar man hur företagsägarna förlorar stora pengar på att deras anställda använder sin arbetstid åt att bygga sociala nätverk istället för de näringslivsnätverk som arbetsgivarna förordar.

Verktyget som ger oss anställda denna möjlighet heter Facebook, och kan lättas beskrivas som ett community på webben där du kan hitta gamla bekanta och hålla kontakten med dina nuvarande. Många som Maska.nu har varit i kontakt med beskriver hur de upplever ett ökande beroende av de sociala möjligheter som Facebook erbjuder.

Enligt Surfcontrol så förlorar australiensiska företag 28 miljarder kronor om året bara på de anställdas nyttjande av Facebook. Detta är en siffra som närmar sig den som man tidigare uppskattat angående anställdas olovliga raster.

Även i Sverige ser vi hur detta nätverkande oroar företagare. Såhär beskriver en skattekonsult sin arbetsklimatsförbättring:

“Alla vet att man hänger på Facebook på arbetstid. Jag har vare sig internet eller tv hemma för jag gillar att göra nyttigare saker när jag är ledig, berättar en anonym användare som deltagit i studien.

[…]

Jag arbetar heltid som skattekonsult. De senaste två veckorna har jag nog bara jobbat en kvart om dagen, berättar en annan Facebookentusiast.”

På Facebook ökar nu också antalet så kallade grupper för anställda på större företag. I dessa grupper konspireras det mot både företagen i stort och de anställdas chefer. I dessa gruppers diskussionstrådar diskuterar man allt ifrån hur mycket man hatar att arbeta övertid till hur man kan slippa undan med att arbeta så lite som möjligt. Richar Cullen på SurfControl vittnar själv om dessa grupper i australiensiska Sydney Morning Herald.

“Det finns till och med Facebook-grupper som är till för att hålla sig undan från att jobba.”

Även Maska.nu finns självklart representerade på Facebook som en grupp där du t.ex. kan berätta hur stor del av arbetsdagen just du spenderar på Facebook.