“Arbetets kris” som historiens absoluta barriär när sysselsättningen halveras på 20 år

I förra veckan uppmärksammade tidskriften The Economist en rapport från Univesity of Oxford med titeln The Future of Employment. Rapporten försöker förutsäga de kommande 20 årens automatiseringar inom produktionens effekter på sysselsättningen i USA. Man förutspår bland annat att 47 procent av de existerande arbetstillfällena kommer att vara överflödiga på grund av datorisering och automatiseringen inom både tillverkning- och tjänstesektorn.

Economist påpekar också att den industriella revolution som vi nu befinner oss i inte tycks likna de två tidigare industriella revolutionerna. Tidigare har nya tekniker också tvingat fram nya typer av arbeten samtidigt som den har rationaliserat bort gamla. Där hantverkaryrken undanträngdes skapades istället förutsättningar för fabriksarbetare osv. Men i denna informationsteknologiska tredje industriella revolution bryts denna cykliska omfördelning av arbetstillfällen. Detta exemplifieras bland annat med att en allt större del av ekonomin nu tas upp av företag inom IT-sektorn som har extremt få anställda i relation till sin omsättning.

Rapportern från Univesity of Oxford och Economist resonemang om en avbruten cyklisk omfördelning av arbetstillfällen stämmer rätt bra överens med det som Krisis-Group kallar för “the crisis of labour” – här “arbetets kris” – i sin artikel Manifesto against Labour från 1999. Denna kris är inte att jämföra med de ekonomiska kriser som regelbundet sker, förskjuts (i tid och rum) eller överbyggs inom ekonomin. Utan är enligt Krisis-Group ekonomins slutgiltiga kris, “historiens absoluta barriär”.

Men arbetets kris manifesteras inte bara i minskad sysselsättning utan också i en accelererande ökning av improduktivt arbete. Arbete som är improduktivt i den mening att det inte skapar något mervärde i totalkapitalets produktionsprocess. Debatten om improduktivt arbete, hur det skall definieras och hur dess storlek inom produktionen skall kunna mätas har länge varit infekterad debatt inom marxistisk teoribildning. Och debatten fick vad man kanske kan kalla för en nytänding efter David Greabers artikel om “bullshit jobs” förra året (som nu också finns översatt på svenska i antologin After Work, Verbal förlag).

Improduktivt arbete bör inte förstås, så som Greabers artikel öppnar upp för, som arbeten som rent konkret är värdelösa (telefonförsäljare, reklammakare eller mänskliga skyltar på drottninggatan). En säkerhetsvakt på ett företag kan t.ex. möjligtvis skapa en upplevelse av trygghet – eller i bästa fall se till att undvika att någon faktiskt hamnar i en farlig situation – men skapar i sig inget mervärde i en kapitalistisk produktionsprocess.

Ett annat problem i debatten efter Greabers artikel är att både förespråkare för det improduktiva arbetets utbredning och kritiker fokuserar på det konkreta arbetets karaktär och på konkreta produktionsprocesser. I den konkreta produktionen kan en kostnad, som i detta fallet en säkerhetsvakt, givetvis utallokeras till ett annat företag som plötsligt tycks göra profit genom att varufiera arbetsuppgiften ifråga och därav också förvandla ett till synes improduktivt arbete till produktivt.

Men som Robert Kurz, från Krisis-Group, påpekar i sin artikel The Apotheosis of Money så måste den eventuella profit ett väktarbolag gör, på totalkapitalets nivå åter förstås som en improduktiv kostnad.

The unproductive “overhead costs” can be reduced, for the reasons adduces above, by outsourcing them to autonomous enterprises, but, on the plane of society as a whole, they are always a subtraction from the total surplus value.

I sin kritik av Moishe Postone fortsätter Kurz med att påpeka att denna arbetets kristendens som Karl Marx redogjorde för på en abstrakt nivå i Fragment om maskiner nu också kan beskrivas konkret utifrån dagens materiella förhållanden.

One can demonstrate that this point, which Marx had anticipated abstractly, 
is reached at the same time in concrete terms and historically with the third industrial revolution.

Enligt Krisis-Group kan vi nu, kanske med hjälp av bland annat Univesity of Oxfords rapport, se arbetssamhällets slutgiltiga kris stå inför dörren. Nästa fråga som vi bör ställa oss är hur en progressiv rörelse kan agera för att arbetets kris skall ta sig form av något annat än arbetslöshet, fattigdom och utanförskap.

Samma krav på arbetslösa och bettlare. Eller arbetet som performativ handling och gåvan som dess motståndshandling

Gåvan är en gest av ytterst dubbel natur. Åt ena hållet är det en nobel handling som speglar av sig på givaren och gör henne till en respektabel person. Åt andra hållet så kastar sig givarens uppblåsta skugga sig tung över mottagaren.

Slår man upp ordet gåva i Nationalencyklopedin blir gåvans dubbla natur tydlig då den å ena sidan beskrivs som “överlåtelse av fast eller lös egendom utan vederlag” (utan krav på motprestation). Samtidigt beskrivs den församhälligade formen så här:

De moraliska principerna för gåvobyte omfattar förpliktelserna att ge, att ta emot samt att återgälda.

Denna nästan moraliskt schizofrena relation till gåvan manifesteras genom att givaren upphöjs moraliskt på grund av avsaknaden av kravet på motprestation SAMTIDIGT som mottagaren belastas moraliskt av just kravet på ett återgäldande. Även moderna förespråkare för gåvoekonomi som till exempel Charles Eisenstein – författare till boken Sacred Economics: Money, Gift, and Society in the Age of Transition – hamnar i denna limbo mellan gåvan som en kravlös relation och gåvan som en cirkulation av varor.

Politiskt har de vars liv varit beroende av olika gåvor ständigt varit ett bekymmersamt ämne. Under stora delar av vår historia har deras tillvaro kriminaliserats. Lösdriverilagar i olika former eller i kombination med rasistisk renhållningspolitik riktad mot folkgrupper som levt som resande. Så sent som för ett år sedan ville Moderaterna åter igen kriminalisera dessa människor samtidigt som de dagligen utsätts för trakasserier från ordningsmakten. Karl Marx beskrev de han kallade för traspoletariatet som en farlig klass – rent av reaktionär – medan anarkisten Michail Bakunin istället tillskrev dem en revolutionär roll:

…detta slödder, denna pöbel, som, så gott som oförstört av den borgerliga civilisationen, i sitt hjärta, i sina ansträngningar och i sitt kollektiva elände bär den framtida socialismens frö, är allena det som idag besitter kraft nog att påbörja den sociala revolutionen och föra den till seger.

Förväntningarna på de som lever “utan krav på motprestation” tycks hur som helst vara tämligen höga.

Den som bor in en svensk större stad har knappast missat att tiggandet blivit ett allt vanligare inslag i vår stadsbild. Detta är givetvis kontroversiellt på många sätt. Inte minst för att det effektivt synliggör ekonomiska och sociala skillnader i vår omvärld, in på vår bara hud. Utan också ur ett rent moraliskt (eller kanske skall vi säga moralistiskt) perspektiv, vilket snabbt blir tydligt om man tar upp ämnet med arbetskamrater, vänner eller bekanta.

Ibland tar det sig formen av ett kallsinnigt omyndigförklarande av den som tigger. Man ifrågasätter vad denne, vanligen en vuxen individ, skall använda pengarna till – ett tydligt villkorande eller krav på motprestation om man så vill (tänkt dig samma scenario med kassören på ICA; “jag betalar inte om du kommer använda upp din lön på krogen” osv). Och ibland är det just det kravlösa givandet som människor vänder sig emot. Man föreställer sig att givandet hade varit enklare om den som bad om pengar också hade spelat ett instrument eller “sålt något”. I många storstäder är det inte ovanligt med tiggare som utför ej efterfrågade tjänster för att underlätta gåvan – tvättar vindrutor vid rödljus, plockar undan brickor vid snabbmatskedjornas uteserveringar etc.

Vårt arbetssamhälle är precis som Hannes2Peer enkelt och precist beskriver i en artikel på SVT Debatt från 2010:

…fixerat vid lönearbete. Vi är fanatiskt intresserade av att varje krona, varje omfördelning av varje resurs ska gå att räkna av mot en arbetad tidsenhet.

Den moraliska motprestation som förespråkare för gåvoekonomi (som t.ex. Charles Eisenstein) presenterar – kravet på ett framtida återgäldande, att ge tillbaka – tycks helt ha ersatts med arbetssamhällets krav på ett direkt utbyte av varor eller tjänster. Trots att varan eller tjänsten kanske inte ens efterfrågas av någon. Denna utveckling återspeglas även i den utveckling vi ser inom sjuk- och arbetslösförsäkringarna. Den ENDA formen av omfördelning vi kan föreställa oss idag är den som sker genom lönearbetet. Och i tider då det råder stor arbetslöshet upprätthålls detta genom performativa handlingar – där vi låtsas utföra något som skulle kunna tolkas som ett arbete, inom till exempel FAS3 eller andra fullt bidragssubventionerade motprestationsprojekt.

Gåvan – oavsett om den kommer i form av mynt i en tiggares hand eller som ett utbetalningskort på hallmattan från försäkringskassan – tycks helt ha absorberats upp i arbetssamhället, där ingen omfördelning av rikedom kan ske utan ett utbyte med någon “arbetad tidsenhet”. Men kanske är gåvan i dess ursprungliga mening – överlåtelse av fast eller lös egendom utan vederlag – också en performativ motståndshandling i vårt arbetssamhälle.

Att ge något till någon annan helt utan krav på motprestation – eller krav på hur mottagaren skall använda gåvan – kanske både är den mest subversiva handlingen, samtidigt den mest medmänskliga, vi kan utföra idag? En, för att citera Nina Björk som i Dagens Nyheter kommenterade Osynliga Partiets protester mot påtvingade låtsasjobb:

Politik som utvidgat föräldraskap. Villkorslös kärlek som ideologi.