Kapitalet automatiserar inte arbetet, det kontrollerar det

Nu för tiden tävlar samhällsforskare, näringsliv, månglare och tabloidtidskrifter i att sia om vilka yrken som tack vare automatisering här näst kommer att hamna på historiens sophög. Många progressiva (nåja!) drömmer samtidigt om en framtid då den kapitalistiska teknologins utveckling skall frigöra oss från de mest meningslösa arbetsuppgifterna.

Sociala medier fylls till bredden av reklam, illa maskerade till artiklar, om hur olika multinationella företags utvecklingsavdelningar tagit fram de mest meningslösa humanoiderna som “snart skall ta över skitjobben”. Samtidigt hörs starka röster från arbetarepartier och fackföreningar runt om europa om vikten av att tvinga fram ”enklare arbeten”. Enklare sysslor som varken kräver erfarenhet, utbildning eller specifika färdigheter skall sätta människor i rörelse. Medan högern och näringslivet stämmer in på villkoret att även lönerna för dessa sysslor sänks ytterligare.

Det går givetvis inte att förneka att om vi gräver tillräckligt djupt i den kapitalistiska teknomassan så finner vi potential till många progressiva livsstilsförändringar. Men om vi gör en historisk tillbakablick över vad den kapitalistiska teknologiska utvecklingen betytt för det levande arbetet så framträder en något annorlunda bild.

Till viss del har mänsklig (och även icke-mänsklig) muskelkraft bytts ut mot både mer potent och billigare kraft i form av förbränning av fossil energi. Men det levande arbetet har inte på något sätt försvunnit eller befriats för det. Snarare har det avkvalificerats.

De senare tiden är det främst vad som beskrivs som humankapital – människors utbildning, färdigheter och talanger – som bytts ut mot maskiner. Denna avkvalificeringsprocess, snarare än automatisering, kan läsas i hur hantverkare med stor kunskap om material och verktyg förvandlas till enkla maskinövervakare. Eller hur börsmäklare slutade analysera marknader och började mata terminaler med siffror (som de läst ur andra terminaler).

När teknologen och framtidsiaren Tim O’Reilly ställs inför det faktum att teknologin främst tycks frigöra arbete inom de mer avancerade och högavlönade skikten av arbetsmarknaden svarar han med att citera science fiction-författaren William Gibson: “The future is here, it’s just not evenly distributed yet.”.

Men visst måste det gå att förklara denna process bättre än att det bara handlar om orättvis fördelning, som på sikt kommer jämna ut sig. För varför är det idag sportjournalister som byts ut mot robotar medan det sitter levande människor i stora fängelseliknande byggnader vid Taiwans urbana frontlinjer och löder ihop billiga datorkomponenter?

Även om förutsättningen för att byta ut mänsklig kognition och att byta ut mänsklig motorik mot robotar ser olika ut så handlar det i slutänden om ekonomi. Det finns inget incitament för kapitalet att frigöra själva förutsättningen för tillväxt, mänskligt arbete. Men att förbilliga den genom att förskjuta människor från högavlönade till lågavlönade arbeten, ligger i dess själva natur. I dess historiskt specifika har kapitalets agenter även ett tydligt incitament att befria arbetskraften från kunskap, kontroll och makt över arbetsprocessen. Det som beskrivs som automatisering handlar alltså snarare om förbilligande och kontroll.

Medan media och forskare tävlar i att beskriva kvalificerade yrkesuppgifter som historiska parenteser, samsas högern och arbetarerörelsen om kraven på nya enklare och lågavlönade skitjobb. Inget ramar in denna kapitalets logik bättre än debattsidorna i valfri svensk dagstidning.

Om man vore dystop skulle man istället för bilden av en framtida fullt automatiserad värld av överflöd, fritid och fritt tänkande kanske måla upp en framtid där vi människor helt förslavas av maskiner.

Eller så nöjer vi oss med att konstatera att den befriande potential som kan finnas i den senkapitalistiska teknomassan endast kan få möjlighet att blomma ut om vi totalt förkastar den logik som till vardags kallas för ekonomi.

Reell underordning, maskiner och kommunismen som en befrielseteologi

Kommunistisk propaganda har ofta ett gemensamt tema. Bland bilderna av kinesiska bönder med korgar fulla av grönsaker samsas berättelser om sovjetisk intergalaktisk kolonialism och fullt robotiserade fabriker. Frigjord kapitalismens bojor skall åkrarna prunka och teknikens utveckling blomstra.

Teknikoptimismen inom vänstern saknar inte bara förståelse för planetära begränsningar, termodynamiska lagar och världssystemteori. De saknar en kritisk läsning av teknologi i sig. Jag skall försöka använda de marxistiska begreppen formell och reell underordning för att skissera varför detta kan vara ett problem.

Den formellt och reellt underordnade arbetsprocessen

Det formellt underordnade arbetet är något som kapitalet fångar in och får att fungera under kapitalistisk logik. Vi kan föreställa oss hur en självförsörjande bonde under plikten att betala skatt tvingas använda sina händer och jordbrukskunskaper för att producera varor som kan säljas på en marknad, eller än hellre arbeta avlönat åt en arrendator. Hennes arbete underkastas marknadens nycker och tvångslagar samt alieneras henne.

Utifrån föreställningen om formellt underordnat arbete ryms en marxistisk kritik i form av en sorts befrielseteologi. Arbetet, eller bonden, skall åter befrias från marknaden – och eventuellt styras av en helt ny socialistisk logik. Denna kritik mot kapitalismens formella underordnande princip finns att finna genom hela arbetarrörelsens historia – från utopiska socialister, spanska anarkister, rådskommunister till stalinismen och latinamerikanska bonderörelser.

Kritiken mot den reella underordningen, vilken ofta utgår ifrån Karl Marx’ manuskript Den omedelbara produktionsprocessens resultat, tecknar en bild av helt nya, specifikt kapitalistiska, former av arbete. Det är inte längre bara hur arbetet organiseras som tagit kapitalistisk form utan hela arbetets karaktär.

Bonden har genom kapitalismens utveckling förvandlats till en utbytbar arbetskraft vars sysslor är så avgränsade att hon enkelt kan bytas ut eller skolas om. Kanske arbetar hon nu på ett industrialiserat jordbruk med att sortera potatisar efter storlek längs ett löpande band. Alla hennes behov tillfredsställs nu också genom varukonsumtion – hon hyr sin bostad, köper all sin mat i butik och underhålls genom bio- och restaurangbesök. Det är omöjligt att urskilja någon del i hennes liv som inte är en del i en kapitalistisk logik.

Denna kritik blev central inom olika delar av ultravänstern, som växte fram som en reaktion till 1968-vänstern. Tanken på att frigöra arbetaren genom att upplösa den rådande kontrollen av ekonomin eller arbetsplatserna till fördel för en ny kontroll blev otänkbar. “Nej, den befrielse från lönearbetet som här åsyftas förutsätter ett överskridande av alla existerande mönster för arbetsdelning, till förmån för någonting ännu okänt.”, som Rasmus utrycker det på bloggen Copyriot. På samma sätt som att vårt sätt att leva och arbete helt skulle sakna mening utanför en kapitalistisk logik finns heller ingenting i våra liv eller vårt arbete att befria.

Maskiner som kapital

Teknologi, verktyg och maskiner under långt tid använts av människan för att omforma det som naturen ger oss, till för oss användbara ting. Spinnrocken gjorde det möjligt för oss att göra garn av ull och bomull, hackan gjorde det möjligt att odla vår mark. Men vilka verktyg som har ansetts nyttiga har också alltid styrts av hur våra samhällen varit ordnade. Liksom hackan inte var till nytta för nomaden var den flygande skytteln totalt främmande för den som vävde kläder till sin gårdsfamilj på den engelska landsbygden under mitten av 1700-talet.

På samma sätt som den tidiga kapitalismen formellt underordnade mänskligt arbete började den också utnyttja de maskiner som redan fanns i den förindustriella världen. Hammare, spinnrockar och sågklingor fick följde med arbetare och bönder in i den kapitalistiska produktionen i form av kapital.

Kapitalismen som system är synonymt med tillväxt. Kapitalet måste växa, för om det inte växer så upphör det att vara kapital. Varje varuproducent är tvingas att delta i en ständig strävan efter allt högre produktivitet. Något som bland annat kan uppfyllas genom den enskilda producenten lyckas knyta till sig teknologisk utveckling. Tekniken underordnas kapitalismens logik på ett reellt plan – des själva väsen omformas.

 Är maskiner produktiva

Alf Hornborg beskriver i boken Nollsummespelet: teknikfetischism och global miljörättvisa hur den industriella revolutionens tekniska utveckling möjliggjordes genom vissa historiska geopolitiska förutsättningar – kolonialism, slaveri och global ojämlikhet. Maskinerna som byggde den brittiska textilindustrin var endast lönsamma investeringar genom de (i arbetstid och använd markareal räknat) ojämna bytesrelationer som England hade med koloniala periferier och slavekonomier.

Hornborg använder begreppet teknikfetischism – som en vidareutveckling av Marx’ begrepp varu- och penningfetischism – just för att påpeka vår bristande förståelse av teknik som en social relation. På samma sätt som vi tror att pengar har ett inneboende värde så tror vi att maskiner har en inneboende produktivitet.

En ny teknik anammas av en varuproducent först när dess kostnad är så låg att det blir kostnadseffektivt att använda den. Kostnaden kan till exempel sänkas genom att låta den nya tekniken produceras i ett land med lägre produktionskostnader (låga löner, skatter etc.) än landet där den skall konsumeras. Vilket betyder att den produktivitetsvinst som den nya tekniken upplevs innebära egentligen inte alls är en tidseffektivisering utan ett ojämn bytesrelation. Mängden arbetstid som frigörs i varuproduktionen kan till och med ökat om man räknar in den billiga arbetstid som finns förkroppsligad i den nya tekniken.

Detta ojämna utbyte var alltså inte bara en förutsättning för ackumulationen av industrikapital i England under 1800-talet utan för hela den kapitalistiska produktivitetsutvecklingen. Precis som hela våra liv omformats efter kapitalistisk logik förkroppsligar moderna teknik en global ojämlikhet.

Befrielsen är nära?

På samma sätt som ultravänstern i Frankrike ansåg att vi helt måste omforma våra sätt att leva måste vi kanske också omforma hela vår teknologi. Kanske är det otänkbart att den teknologi vi ser i dag skulle kunna existera bortom kapitalismen – liksom det är otänkbart att bygga pyramider för hand bortom slavekonomin i forntida Egypten.

De utopiska affischerna från Sovjetunionens glansdagar vittnar om samma brist på en kritisk läsning av teknologi som Paul Mason’s uppmärksammade “PostCapitalism” idag. Samtidigt finns det inom vänstern tyvärr en vilja att peka ut försök till en kritisk läsning av teknologi som alarmism, pessimism eller i värsta fall även primitivism. Men en förståelse av teknologins reella underordning kanske kan fungera som en början till en befrielse från teknikfetischismen.

Vidare om maskinen och hur automatisering av produktionen gör oss alla till McDonalds-anställda

Den tekniska utvecklingen inom produktionen har lett till en allt ökande grad av automatisering. Inom den industriella produktionen så har denna automatisering – främst i form av löpande bandet och dess vidareutveckling – givit oss helt nya produktionsregimer så som Taylorismen och Fordismen. Och inom den postindustriella produktionen en avancerad informationsteknolgisk infrastruktur.

Relationen mellan arbetare och dessa nya teknologiska framsteg har många gånger varit minst sagt kylig. Karl Marx beskrev den som ibland “direkt antagonistisk”. Under det tidiga 1800-talet uppkom (Luditerna eller maskinstormarna) en hel samhällsrörelse bland engelska arbetare som främst riktade sig mot automatiseringen av arbetet.

Som Marx påpekade så kan man skriva hela böcker om alla de maskiner som i produktionen tagits fram endast för att kontrollera arbetarna och minska möjligheten för social mobilisering. Men en kritik som artikulerats länge från den arbetskritiska rörelsen är automatiseringens avkvalificerande effekt.

Precis som Gavin Mueller påpekar i Jacobin #10 vet alla, som sett säsong 4 av den amerikanske TV-serien Breaking Bad, hur farligt det kan vara när de anställda vet mer om produktionen än den som äger den. Med samma logik så är en anställd som vet hur en dragborr fungerar men ingenting om hur man bygger en bil också en minskad fara för den som äger en bilfabrik. Specialiseringen av produktionen i skuggan av löpande bandet hade därför också en tydligt demobiliserande effekt på arbetarrörelsens militans (även om andra faktorer under samma tid stärkte massarbetarnas militans).

I den postindustriella produktionen tar sig automatiseringen uttryck i avancerade datorprogram, digitala nätverk och allt mer kraftfull hårdvara. Denna utveckling har inte bara underlättat arbetet för de anställda utan också tagit ifrån dem kunspap och makt över sitt eget arbete.

Detta är inte minst tydligt inom banksektorn. De senaste 50 åren har den kollektiva kunskapen hos bankanställda gått från att inrymma grundläggande förståelse för samhälls- & nationalekonomiska modeller till en allt mer specialiserad kunskap om enskilda IT-lösningar. Utökad nätverksteknik och ökad global handel har också minskat de anställdas makt över arbetstiderna, skriver Alexandra Michel vid Marshall School of Business i en studie om bankanställdas arbetssituation över en 9-årsperiod.

Michel skriver också att de bankanställdas psykosociala hälsa allt mer börjar likna den hos anställda inom snabbmatsindustrin. Sömnsvårigheter, magproblem, oro och andra stressymptom var tillsammans med övervikt och dåliga blodvärden tydliga hos de som arbetat 4-6 år inom banksektorn.

Men även arbetssituationen har på senare år börjat likna den inom snabbmatsindustrin; långa provanställningar, ojämn schemaläggningar och höga krav på övertidsarbete. Och nyligen rapporterades det om en 21-årig praktikant på Bank of America Merrill Lynch som troligen arbetade ihjäl sig efter flera veckor av övertid och stress.

I en intervju med Wall Street Journal Online får en praktikant vid en annan bank frågan om varför de inte protesterar mot dessa arbetsförhållanden. Svaret är lika uppriktigt som uppgivet. “Jag har ägnat 2 år och över 20 000 dollar för att lära mig det analysprogram som min arbetsplats äger rättigheterna till. Jag kan bara välja mellan detta eller gå tillbaka till min förra arbetsplats, McDonalds”.

Falska leenden och hur övervakningsteknik riskerar att rasera den ordning den är skapt att upprätthålla

Många anställda vid Keihin Electric Railway i Japan börjar dagen med att le mot en liten dator. Utifrån komponenter som hur läppen kurvar sig och ögonen kisar kisar sig, analyseras leendets kvalitet genom teknologin OKAO Vision och får ett betyg från 0 till 100. Om det behövs uppmanar datorn den anställde att “Bara lite till!” och “Se lycklig ut”. Den anställde rättar i så fall till sitt leende, och arbetsdagen kan påbörjas.

Berättelsen kommer från Katrina Onstads artikel ‘Smile, honey’ How technology is making women grin and bear it. Och i sin årsrapport till aktieägarna tydliggör Omron Corporation att “Vår ‘Smile Scan’ sensor […] avläser leenden i realtid, och betygsätter dem med ett numeriskt värde. Denna nya produkt, utvecklad utifrån vår patenterade teknik för ansiktsigenkänning OKAO Vision, ger en naturlig, kvantitativ analys av till vilken grad en person ler eller inte. T.ex. kan butiksägare använda tekniken för att avgöra om personalens leenden är breda nog för att vara effektiva i mötet med konsumenterna”.

Men är inte det påtvingade leendet egentligen som vilket påtvingat arbete som helst? I böckerna Imperiet och Multituden utvecklar Antoni Negri och Michael Hardt idén om att en allt större del av västvärldens arbetarklass ägnade sig sk. immateriellt arbete – “det nya arbetet för den nya tiden”. Även om själva utförandet av arbetet är materiellt i all sin mening så syftar – enligt Hardt och Negri – arbetet till att producera (manipulera) symboler och känslor.

Men när vi tvingar oss att le trots att vi kanske egentligen är ledsna tvingar vi oss själva att förtränga våra egna känslor och våra behov att kommunicera dem, skriver Nina Björk i sin senaste bok Lyckliga i alla sina dagar. Björk tar sitt avstamp i Russell Arlie Hochendchilds begrepp emotionellt arbete, som även det syftar till att beskriva skapandet/manipulationen av känslor i utbyte mot pengar. Förmågan att läsa av våra egna och andras känslor riskerar dessutom att ta skada, om vi ständigt utsätts för detta arbete.

Även hos Nina Björk får vi besöka reseindustrin via en annonstext från Pacific Southwest Airlines: “På PSA är våra leenden inte påklistrade. Så le hela vägen. Från LA. Till San Francisco”.

Men jag tänker att det finns mer kring detta falska leendet än det som ryms inom kritiken mot immateriellt och emotionellt arbete. Det är ingen slump att traditionellt kvinnodominerade yrken också är dominerande blande de arbeten där leendet är en självklar del. Det handlar om yrken där undergivenhet (både ekonomisk, statusmässig och moralisk) har en tydlig roll; sekreterare, telefonister, servicepersonal och omvårdare. Könets underordning ärvs in i arbetslivet, eller tvärt om.

Dominans och undergivenhet i arbetslivet har en komplex relation. Dominansen skall dels vara tydlig – för att kunden i en butik skall känna att han kan ställa alla de krav som till slut får honom att genomföra ett köp. Och dels skall den maskeras – för att kunden skall känna sig bekväm med sina krav måste du le, din underkastelse skall upplevas som frivillig. Ju mer undergiven din yrkesroll är ju mer tacksam och villig måste du spela. Lönearbetets yttersta förutsättning – att du utför en arbetssyssla villkorat utbytet mot pengar –  maskeras bakom ett leende.

Inom det kommande året förväntar sig Omron Corporation kunna lansera sitt OKAO Vision för marknadens vanligaste system för butiksövervakning – på detta sätt kan butiksägaren se till att personalen aldrig visar hur de egentligen mår. Och marknaden för ansiktsigenkänning som kan avläsa vilka känslor människor gör utryck för förväntas explodera under de kommande åren.

Men annonsen från Pacific Southwest Airlines saluförde ju äkta leenden och inte leenden som är framtvingade av ett betygssättande övervakningssystem. Och kanske är det – ironiskt nog – just OKAO Vision och liknande system som genom sin blotta existens riskerar att avslöja och rasera den ordning de från början är skapade att upprätthålla.

Vem är egentligen slav under maskinerna. Mellan Facebook, debugging och TV-spel.

Att vara slav under maskinerna är en liknelse som ibland används för att beskriva beroenderelationer jämtemot TV-spel, sociala tjänster på Internet så som Facebook eller sysslor som inbegriper datorer över huvud taget. I boken Microslavar skriver författaren Douglas Coupland om en grupp anställda programmerare på Microsoft som tycks leva för de små kickar som de upplever när de hittar och löser buggar bland de miljontals rader programkod som bygger upp Microsoft Word.

Men utanför cyberspace (för att använda ett tråkigt nog nästan bortglömt ord) så har en annan sorts slavar under maskinen trätt fram. I senaste numret av samhällsmagasinet Fokus skriver Maggie Strömberg om företaget Facebooks etablering i Luleå. Bloggen Copyriot uppmärksammar oss på vilka tjänster som Matz Engman, chef för Luleå Näringsliv, hoppas skall kunna skapa: “‘…det kommer också att bi kringtjänster, som bevakning till exempel’, … Kom ihåg detta: den nya, digitala industrieran handlar om att folk ska jobba natt med att bevaka taggtrådsstängsel runt en serverhall”.

Denna typ av yrkeskår vars främsta uppgift är att övervaka maskiner och dess brukare har vi skrivit om tidigare:

“En tidig morgon våren 2007 kliver jag in i spärrhallen till tunnelbanan i Farsta Centrum. Genom hela hallen sträcker sig en mur av maskiner. Maskinerna är konstruerade för att resenärerna skall dra en biljett igenom maskinen och sen gå igenom ett vändkors. Men de som nyttjar maskinerna verkar inte vilja använda maskinerna på det sättet. Istället hoppar de enkelt över dem eller tar sig förbi vändkorset för hand. På andra sidan muren av maskiner står tre personer med gula västar. När någon hoppar över en spärr så går de fram till denne och berättar att nästa gång måste han eller hon använda maskinen som konstruktörerna tänkt att den skall användas. Detta är de västbeklädda personernas enda uppgift. De är människor underställda maskinerna.”

Som kontrast mot det slaveri som Coupland skriver om – som trots att det är monotont och oglamoröst ändå ger slavarna en viss intellektuell tillfredsställelse – är dessa skitjobb tomma på all mening. Maskinernas slavar i denna form av uniformerade väktare bör kanske också ses som Internets allra mörkaste sidors köttsliga kristallisering. Men oavsett om de skapas som “jobbskapande åtgärder” eller av storföretagens säkerhetskomplex är det inget annat än just slavjobb underställt maskinerna.