Kapitalet automatiserar inte arbetet, det kontrollerar det

Nu för tiden tävlar samhällsforskare, näringsliv, månglare och tabloidtidskrifter i att sia om vilka yrken som tack vare automatisering här näst kommer att hamna på historiens sophög. Många progressiva (nåja!) drömmer samtidigt om en framtid då den kapitalistiska teknologins utveckling skall frigöra oss från de mest meningslösa arbetsuppgifterna.

Sociala medier fylls till bredden av reklam, illa maskerade till artiklar, om hur olika multinationella företags utvecklingsavdelningar tagit fram de mest meningslösa humanoiderna som “snart skall ta över skitjobben”. Samtidigt hörs starka röster från arbetarepartier och fackföreningar runt om europa om vikten av att tvinga fram ”enklare arbeten”. Enklare sysslor som varken kräver erfarenhet, utbildning eller specifika färdigheter skall sätta människor i rörelse. Medan högern och näringslivet stämmer in på villkoret att även lönerna för dessa sysslor sänks ytterligare.

Det går givetvis inte att förneka att om vi gräver tillräckligt djupt i den kapitalistiska teknomassan så finner vi potential till många progressiva livsstilsförändringar. Men om vi gör en historisk tillbakablick över vad den kapitalistiska teknologiska utvecklingen betytt för det levande arbetet så framträder en något annorlunda bild.

Till viss del har mänsklig (och även icke-mänsklig) muskelkraft bytts ut mot både mer potent och billigare kraft i form av förbränning av fossil energi. Men det levande arbetet har inte på något sätt försvunnit eller befriats för det. Snarare har det avkvalificerats.

De senare tiden är det främst vad som beskrivs som humankapital – människors utbildning, färdigheter och talanger – som bytts ut mot maskiner. Denna avkvalificeringsprocess, snarare än automatisering, kan läsas i hur hantverkare med stor kunskap om material och verktyg förvandlas till enkla maskinövervakare. Eller hur börsmäklare slutade analysera marknader och började mata terminaler med siffror (som de läst ur andra terminaler).

När teknologen och framtidsiaren Tim O’Reilly ställs inför det faktum att teknologin främst tycks frigöra arbete inom de mer avancerade och högavlönade skikten av arbetsmarknaden svarar han med att citera science fiction-författaren William Gibson: “The future is here, it’s just not evenly distributed yet.”.

Men visst måste det gå att förklara denna process bättre än att det bara handlar om orättvis fördelning, som på sikt kommer jämna ut sig. För varför är det idag sportjournalister som byts ut mot robotar medan det sitter levande människor i stora fängelseliknande byggnader vid Taiwans urbana frontlinjer och löder ihop billiga datorkomponenter?

Även om förutsättningen för att byta ut mänsklig kognition och att byta ut mänsklig motorik mot robotar ser olika ut så handlar det i slutänden om ekonomi. Det finns inget incitament för kapitalet att frigöra själva förutsättningen för tillväxt, mänskligt arbete. Men att förbilliga den genom att förskjuta människor från högavlönade till lågavlönade arbeten, ligger i dess själva natur. I dess historiskt specifika har kapitalets agenter även ett tydligt incitament att befria arbetskraften från kunskap, kontroll och makt över arbetsprocessen. Det som beskrivs som automatisering handlar alltså snarare om förbilligande och kontroll.

Medan media och forskare tävlar i att beskriva kvalificerade yrkesuppgifter som historiska parenteser, samsas högern och arbetarerörelsen om kraven på nya enklare och lågavlönade skitjobb. Inget ramar in denna kapitalets logik bättre än debattsidorna i valfri svensk dagstidning.

Om man vore dystop skulle man istället för bilden av en framtida fullt automatiserad värld av överflöd, fritid och fritt tänkande kanske måla upp en framtid där vi människor helt förslavas av maskiner.

Eller så nöjer vi oss med att konstatera att den befriande potential som kan finnas i den senkapitalistiska teknomassan endast kan få möjlighet att blomma ut om vi totalt förkastar den logik som till vardags kallas för ekonomi.