Ett bidrag från den autonoma marxismen till en förståelse av teknologins subjektivitet
Som ett stickspår i de många intressanta inlägg som just nu görs om left accelerationism, autonom marxism, postcapitalism och teknikfetischism så tänkte jag här redogöra för ytterligare ett perspektiv på teknologiska framsteg och dess subjektivitet.
Jag läser just nu Andres Malms bok Fossil Capital: The Rise of Steam Power and the Roots of Global Warming. En i många anseenden fantastisk bok men också det kanske största bidraget till den autonoma marxismen från svenskt håll på många år.
Inom den autonoma marxismen finns en tradition att lyfta fram klasskampens roll inom den dialektik som utgör produktivkrafternas utveckling. Det är arbetarklassens kamper och organisatoriska vinster som driver kapitalet att hela tiden omorganisera produktivkrafterna för att vinna tillbaka momentum. Löpande bandet blev ett sätt att ta makten från yrkeskunniga arbetare vilket följdes av Frederick Taylors idéer om ett än större oberoende av vem, var och när arbetet utförs genom avancerade feedback-system och kommunikationsteknologi.
Malm beskriver i bokens inledande del hur övergången från vind- och vattenkraft till ångmaskiner, inom textilindustrin i storbritanien under 1800-talets början, inte alls kan förklaras av maskinernas överlägsenhet när det kommer till energi- eller kostnadseffektivitet. Tvärtom var vattenkraften både gratis och många gånger mer effektiv än den dyra koleldade maskinerna.
Istället fyllde de nya maskinerna helt andra funktioner. I en turbulent tid av arbetaruppror och sociala kamper så blev maskinerna istället ett kraftfullt verktyg för att fjättra arbetarna till fabrikerna. Kolets mobilitet, jämfört med vattenkraftens spatiala fixering, gjorde att fabrikerna kunde flyttas dit den billiga arbetskraften fanns och slippa det sociala ansvaret som kom med vattenkrafts-fabrikernas nybyggarsamhällen. Maskinens politiska överlägsenhet var slutligen det som fick den att triumfera över vattenkraften under 1800-talet. En förståelse av teknologisk utveckling långt bort från framstegs-determinism eller det “Ricardo-Malthusian paradigm” som Malm vänder sig mot i bokens inledning.
Bristen på dessa, från den autonoma marxismens, perspektiv i dagens politiska debatt kring teknologins progressiva förutsättningar är smärtsamt tydlig.
Paul Mason beskriver i sin bok PostCapitalism: A Guide to Our Future till exempel hur gränserna för fritid och arbetstid suddas ut tack vare nya teknologiska framsteg. Men vad är det som säger att din smarta mobiltelefon inte bara är ett sätt att förlänga arbetsdagen sena kvällar då telefonen plingar till med orden ”OBS! Allvarlig bugg hittad av kund” på displayen?
Intelligenta datorsystem som kan tolka röstkommandon känner vi till vardags under namnet Siri i våra iPhones. Men vi känner dem också som pick by voice inom lagerhanteringen. Där anställda endast kommunicerar med ett centralt datorsystem – istället för med varandra – för att veta vad som skall plockas, från vilka hyllor och till vilka lastställen. Det subversiva utrymmet som finns i arbetsplatsens sociala gemenskap neutraliseras med hjälp av talsyntes. Påhejat av teknikoptimister från vänster.
Så innan vi så som Göran Greider, i sina 16 punkter för en New Deal för Socialdemokratin, uppmanar arbetarrörelsen att ”bejaka robotisering och automatisering …” så kanske vi bör fråga oss vad just dessa har för betydelse för kapitalet och klasskampen idag. Kanske har teknologin inom produktionen subjektiva egenskaper (som slår mot klassorganiseringens fördelar genom att angripa en annan spatial fixering). Eller för att ställa samma fråga som Popvänster gör på sin blogg: Om nu det egentligen är så lätt att vandra in i postkapitalismens förlovade land varför händer det då inte?