Kapitalet automatiserar inte arbetet, det kontrollerar det

Nu för tiden tävlar samhällsforskare, näringsliv, månglare och tabloidtidskrifter i att sia om vilka yrken som tack vare automatisering här näst kommer att hamna på historiens sophög. Många progressiva (nåja!) drömmer samtidigt om en framtid då den kapitalistiska teknologins utveckling skall frigöra oss från de mest meningslösa arbetsuppgifterna.

Sociala medier fylls till bredden av reklam, illa maskerade till artiklar, om hur olika multinationella företags utvecklingsavdelningar tagit fram de mest meningslösa humanoiderna som “snart skall ta över skitjobben”. Samtidigt hörs starka röster från arbetarepartier och fackföreningar runt om europa om vikten av att tvinga fram ”enklare arbeten”. Enklare sysslor som varken kräver erfarenhet, utbildning eller specifika färdigheter skall sätta människor i rörelse. Medan högern och näringslivet stämmer in på villkoret att även lönerna för dessa sysslor sänks ytterligare.

Det går givetvis inte att förneka att om vi gräver tillräckligt djupt i den kapitalistiska teknomassan så finner vi potential till många progressiva livsstilsförändringar. Men om vi gör en historisk tillbakablick över vad den kapitalistiska teknologiska utvecklingen betytt för det levande arbetet så framträder en något annorlunda bild.

Till viss del har mänsklig (och även icke-mänsklig) muskelkraft bytts ut mot både mer potent och billigare kraft i form av förbränning av fossil energi. Men det levande arbetet har inte på något sätt försvunnit eller befriats för det. Snarare har det avkvalificerats.

De senare tiden är det främst vad som beskrivs som humankapital – människors utbildning, färdigheter och talanger – som bytts ut mot maskiner. Denna avkvalificeringsprocess, snarare än automatisering, kan läsas i hur hantverkare med stor kunskap om material och verktyg förvandlas till enkla maskinövervakare. Eller hur börsmäklare slutade analysera marknader och började mata terminaler med siffror (som de läst ur andra terminaler).

När teknologen och framtidsiaren Tim O’Reilly ställs inför det faktum att teknologin främst tycks frigöra arbete inom de mer avancerade och högavlönade skikten av arbetsmarknaden svarar han med att citera science fiction-författaren William Gibson: “The future is here, it’s just not evenly distributed yet.”.

Men visst måste det gå att förklara denna process bättre än att det bara handlar om orättvis fördelning, som på sikt kommer jämna ut sig. För varför är det idag sportjournalister som byts ut mot robotar medan det sitter levande människor i stora fängelseliknande byggnader vid Taiwans urbana frontlinjer och löder ihop billiga datorkomponenter?

Även om förutsättningen för att byta ut mänsklig kognition och att byta ut mänsklig motorik mot robotar ser olika ut så handlar det i slutänden om ekonomi. Det finns inget incitament för kapitalet att frigöra själva förutsättningen för tillväxt, mänskligt arbete. Men att förbilliga den genom att förskjuta människor från högavlönade till lågavlönade arbeten, ligger i dess själva natur. I dess historiskt specifika har kapitalets agenter även ett tydligt incitament att befria arbetskraften från kunskap, kontroll och makt över arbetsprocessen. Det som beskrivs som automatisering handlar alltså snarare om förbilligande och kontroll.

Medan media och forskare tävlar i att beskriva kvalificerade yrkesuppgifter som historiska parenteser, samsas högern och arbetarerörelsen om kraven på nya enklare och lågavlönade skitjobb. Inget ramar in denna kapitalets logik bättre än debattsidorna i valfri svensk dagstidning.

Om man vore dystop skulle man istället för bilden av en framtida fullt automatiserad värld av överflöd, fritid och fritt tänkande kanske måla upp en framtid där vi människor helt förslavas av maskiner.

Eller så nöjer vi oss med att konstatera att den befriande potential som kan finnas i den senkapitalistiska teknomassan endast kan få möjlighet att blomma ut om vi totalt förkastar den logik som till vardags kallas för ekonomi.

Ett bidrag från den autonoma marxismen till en förståelse av teknologins subjektivitet

Som ett stickspår i de många intressanta inlägg som just nu görs om left accelerationism, autonom marxism, postcapitalism och teknikfetischism så tänkte jag här redogöra för ytterligare ett perspektiv på teknologiska framsteg och dess subjektivitet.

Jag läser just nu Andres Malms bok Fossil Capital: The Rise of Steam Power and the Roots of Global Warming. En i många anseenden fantastisk bok men också det kanske största bidraget till den autonoma marxismen från svenskt håll på många år.

Inom den autonoma marxismen finns en tradition att lyfta fram klasskampens roll inom den dialektik som utgör produktivkrafternas utveckling. Det är arbetarklassens kamper och organisatoriska vinster som driver kapitalet att hela tiden omorganisera produktivkrafterna för att vinna tillbaka momentum. Löpande bandet blev ett sätt att ta makten från yrkeskunniga arbetare vilket följdes av Frederick Taylors idéer om ett än större oberoende av vem, var och när arbetet utförs genom avancerade feedback-system och kommunikationsteknologi.

Malm beskriver i bokens inledande del hur övergången från vind- och vattenkraft till ångmaskiner, inom textilindustrin i storbritanien under 1800-talets början, inte alls kan förklaras av maskinernas överlägsenhet när det kommer till energi- eller kostnadseffektivitet. Tvärtom var vattenkraften både gratis och många gånger mer effektiv än den dyra koleldade maskinerna. 

Istället fyllde de nya maskinerna helt andra funktioner. I en turbulent tid av arbetaruppror och sociala kamper så blev maskinerna istället ett kraftfullt verktyg för att fjättra arbetarna till fabrikerna. Kolets mobilitet, jämfört med vattenkraftens spatiala fixering, gjorde att fabrikerna kunde flyttas dit den billiga arbetskraften fanns och slippa det sociala ansvaret som kom med vattenkrafts-fabrikernas nybyggarsamhällen. Maskinens politiska överlägsenhet var slutligen det som fick den att triumfera över vattenkraften under 1800-talet. En förståelse av teknologisk utveckling långt bort från framstegs-determinism eller det “Ricardo-Malthusian paradigm” som Malm vänder sig mot i bokens inledning.

Bristen på dessa, från den autonoma marxismens, perspektiv i dagens politiska debatt kring teknologins progressiva förutsättningar är smärtsamt tydlig.

Paul Mason beskriver i sin bok PostCapitalism: A Guide to Our Future till exempel hur gränserna för fritid och arbetstid suddas ut tack vare nya teknologiska framsteg. Men vad är det som säger att din smarta mobiltelefon inte bara är ett sätt att förlänga arbetsdagen sena kvällar då telefonen plingar till med orden ”OBS! Allvarlig bugg hittad av kund” på displayen?

Intelligenta datorsystem som kan tolka röstkommandon känner vi till vardags under namnet Siri i våra iPhones. Men vi känner dem också som pick by voice inom lagerhanteringen. Där anställda endast kommunicerar med ett centralt datorsystem – istället för med varandra – för att veta vad som skall plockas, från vilka hyllor och till vilka lastställen. Det subversiva utrymmet som finns i arbetsplatsens sociala gemenskap neutraliseras med hjälp av talsyntes. Påhejat av teknikoptimister från vänster.

Så innan vi så som Göran Greider, i sina 16 punkter för en New Deal för Socialdemokratin, uppmanar arbetarrörelsen att ”bejaka robotisering och automatisering …” så kanske vi bör fråga oss vad just dessa har för betydelse för kapitalet och klasskampen idag. Kanske har teknologin inom produktionen subjektiva egenskaper (som slår mot klassorganiseringens fördelar genom att angripa en annan spatial fixering). Eller för att ställa samma fråga som Popvänster gör på sin blogg: Om nu det egentligen är så lätt att vandra in i postkapitalismens förlovade land varför händer det då inte?

Vänsterns blinda fläck – eller viljan att se en periferi men att blunda för en annan

Att vara vänstersinnad är att leva i en ständig pessimism. Vi vet att världen är fel, vi vet varför, men man rår inte på att förändra den. Därför är det inte svårt att förstå varför det finns ett ständigt sug efter vänsteroptimister.

Den senaste saluföraren av optimism är den brittiska, till the Guardian-anknutna, journalisten Paul Mason. Hans senaste bok, Postcapitalism, lyfts till exempel fram av Rasmus Fleischer som en ”samtida vänsterklassiker”, Erik Persson (från förbundet Allt Åt Alla) listar Mason som en av tjugo tips till progressiv 2016 i tidningen Brands gnistor och Aftonbladets ledarskribent Karin Petterson beskriver Masons idé som en ”verkligt revolutionär tanke”.

Det som gör Mason speciell som ”marxist” tycks vara att han istället för att analysera de för dagen faktiska förutsättningarna för reproduktionen av mänskligt liv sätter dess främsta periferier i centrum för sina radikala idéer. Bloggen Folkets Vän sammanfattar det såhär:

“Grunden för Masons tes är att informationsteknologin på sikt är oförenlig med en kapitalistisk ekonomi. Information förstör nämligen kapitalismens själva fundament då den tenderar att sänka kostnaderna till noll, bryter ner marknader, undergräver privat ägande och raserar hierarkier.”

Man kan säkert kalla Masons spaning för gammal. Men den inneboende konflikt (i en Marx’k mening) som finns i en digitaliserad produktion och cirkulation av varor är svår att frånse. Denna konflikt tillsammans med konkreta bevis för att vi idag har tekniska och sociala möjligheter att skapa och distribuera utanför ekonomin (nåja!)  – t.ex. öppen källkod i kombination med fri programvara – skapar för Mason en spegelbild av en potentiell utsida till kapitalismen.

Utifrån bilden av att den yttersta periferi som utgörs av teknologins framkant också är grunden för vår ekonomi så ger Mason oss förslag på radikal politik för nästa årtionde: ställ om till grön el, minska arbetstiden, inför medborgarlön, förstör för monopol, utöka robotisering och subventionera öppen källkod. En politik för postkapitalismen.

Utöver att jag tror att alla punkter ovan är progressiva politiska förslag så har jag ett problem med Masons optimism. Vi kan inte äta öppen källkod och våra industrirobotar kan inte laddas ned från Internet. Som marxist är mitt förslag att vi fokuserar på de faktiska förutsättningarna för våra liv när vi söker efter ett annat sätt att leva dem på.

Den autonoma marxisten Nick Dyer-Witheford kom förra året ut med boken Cyber-Proletariat: Global Labour in the Digital Vortex – en uppföljare till den populära boken Cyber-Marx: Cycles and circuits of struggle in high technology capitalism från 1999. I Cyber-Proletariat gör Dyer en välförtjänt resa genom informationsteknologins hela produktionskedja och beskriver på ett pedagogiskt sätt hur ofrånkomligt sammansvetsade en öppen källkods-utvecklare i San Francisco, en komponent-lödare på en sweatshop i Filippinerna och slavande gruvarbetare i Amazonas är. Detta globala cyber-proletariat är inte bara sammansvetsade genom dess roll som löneslavar utan bär också inom sig en tydlig antagonism där de förstnämnda vunnit tydliga fördelar på de senare nämndas bekostnad.

De radikala möjligheter Mason vill se i informationsekonomins utveckling tycks alltså vila på vissa faktiska förutsättningar som Masons förfäktare sällan tycks intressera sig för. Journalisten och författaren David Jonstad sätter på sin blog ord på dessa som: “fortsatt billig energi, fortsatt tillväxt och framför allt: en lydig armé av låglönearbetare som producerar den nya tekniken”.

Informationsteknologin är otroligt energikrävande och kräver hela tiden exponentiellt mer energi. I en tid där vi står på randen till en energikris och en klimatkatastrof skulle man kunna tro att det var ett faktum som för Mason upplevdes som betungande. För även om vi med Masons förhoppningar lyckas ställa om till ”grön el” så kommer den med all sannolikhet bli betydligt dyrare, vilket givetvis också skulle fördyra automatisering. Kanske till en nivå då mänskligt arbete är mer lönsamt för både oss och kapitalismen.

Något som jag tidigare skrivit om på bloggen är den teknikfetischism som gör att vi tror att maskiner, och dess tekniska utveckling, ger oss produktivitetsvinster och frigör tid. För att låna Alf Hornborgs ord: “maskinen till själva sitt väsen primärt är ett medel inte för att bespara men för att förskjuta uttaget av tids- och rumsresurser till svagare samhällsgrupper”. Om vi skulle mäta all den arbetstid som finns nedlagd i hela produktionskedjan bakom en robotdamsugare skulle den tiden antagligen vara större en den tid av manuellt dammande som vi skulle uppleva att den besparade oss. Eller som Jonstad skriver:

“Vad den industriella tekniken i första hand handlar om är att få något gjort på andras bekostnad. En tvättmaskin må vara fantastisk för den som äger den, men alla kan inte äga en. De människor som gräver fram metallerna till denna maskin (och all infrastruktur som den kräver), som sätter ihop maskinen i en fabrik och som lever med de värsta konsekvenserna av dess produktion kan inte själva ha löner som ger dem råd att köpa maskinerna. I så fall skulle maskinernas pris bli så högt att ingen, eller väldigt få, hade råd med dem.”

Om vår ambition är någon form av social rättvisa och utjämnande av ojämlikheter så kan vi förutsätta att detta också skulle höja priserna på automatiseringen avsevärt. Förhoppningsvis till en nivå som avslöjar bristen på reella produktivitetsvinster. Vilket sätter förhoppningen på “robotisering” i ett annat ljus.

Dessa faktiska förutsättningar för informationsteknologin och det faktum att de mest grundläggande förutsättningarna för mänskligt liv (mat, värme och vatten) inte kan multipliceras eller undandraga sig territoriella konflikter (som idag utgår ifrån marknadens fundamentala äganderätt) gör att jag har svårt att hoppa på Masons tåg av optimism.

Om jag istället skulle ge ett tips för radikal politik inför nästkommande årtionde så skulle det vara kravet på global rättvisa. En vilja att bryta de globala ojämlikheter; som dels är en förutsättning för dagens tillväxt och dels är en motsättning till cyber-proletariatets framtida förutsättning att organisera sig tillsammans.

Reell underordning, maskiner och kommunismen som en befrielseteologi

Kommunistisk propaganda har ofta ett gemensamt tema. Bland bilderna av kinesiska bönder med korgar fulla av grönsaker samsas berättelser om sovjetisk intergalaktisk kolonialism och fullt robotiserade fabriker. Frigjord kapitalismens bojor skall åkrarna prunka och teknikens utveckling blomstra.

Teknikoptimismen inom vänstern saknar inte bara förståelse för planetära begränsningar, termodynamiska lagar och världssystemteori. De saknar en kritisk läsning av teknologi i sig. Jag skall försöka använda de marxistiska begreppen formell och reell underordning för att skissera varför detta kan vara ett problem.

Den formellt och reellt underordnade arbetsprocessen

Det formellt underordnade arbetet är något som kapitalet fångar in och får att fungera under kapitalistisk logik. Vi kan föreställa oss hur en självförsörjande bonde under plikten att betala skatt tvingas använda sina händer och jordbrukskunskaper för att producera varor som kan säljas på en marknad, eller än hellre arbeta avlönat åt en arrendator. Hennes arbete underkastas marknadens nycker och tvångslagar samt alieneras henne.

Utifrån föreställningen om formellt underordnat arbete ryms en marxistisk kritik i form av en sorts befrielseteologi. Arbetet, eller bonden, skall åter befrias från marknaden – och eventuellt styras av en helt ny socialistisk logik. Denna kritik mot kapitalismens formella underordnande princip finns att finna genom hela arbetarrörelsens historia – från utopiska socialister, spanska anarkister, rådskommunister till stalinismen och latinamerikanska bonderörelser.

Kritiken mot den reella underordningen, vilken ofta utgår ifrån Karl Marx’ manuskript Den omedelbara produktionsprocessens resultat, tecknar en bild av helt nya, specifikt kapitalistiska, former av arbete. Det är inte längre bara hur arbetet organiseras som tagit kapitalistisk form utan hela arbetets karaktär.

Bonden har genom kapitalismens utveckling förvandlats till en utbytbar arbetskraft vars sysslor är så avgränsade att hon enkelt kan bytas ut eller skolas om. Kanske arbetar hon nu på ett industrialiserat jordbruk med att sortera potatisar efter storlek längs ett löpande band. Alla hennes behov tillfredsställs nu också genom varukonsumtion – hon hyr sin bostad, köper all sin mat i butik och underhålls genom bio- och restaurangbesök. Det är omöjligt att urskilja någon del i hennes liv som inte är en del i en kapitalistisk logik.

Denna kritik blev central inom olika delar av ultravänstern, som växte fram som en reaktion till 1968-vänstern. Tanken på att frigöra arbetaren genom att upplösa den rådande kontrollen av ekonomin eller arbetsplatserna till fördel för en ny kontroll blev otänkbar. “Nej, den befrielse från lönearbetet som här åsyftas förutsätter ett överskridande av alla existerande mönster för arbetsdelning, till förmån för någonting ännu okänt.”, som Rasmus utrycker det på bloggen Copyriot. På samma sätt som att vårt sätt att leva och arbete helt skulle sakna mening utanför en kapitalistisk logik finns heller ingenting i våra liv eller vårt arbete att befria.

Maskiner som kapital

Teknologi, verktyg och maskiner under långt tid använts av människan för att omforma det som naturen ger oss, till för oss användbara ting. Spinnrocken gjorde det möjligt för oss att göra garn av ull och bomull, hackan gjorde det möjligt att odla vår mark. Men vilka verktyg som har ansetts nyttiga har också alltid styrts av hur våra samhällen varit ordnade. Liksom hackan inte var till nytta för nomaden var den flygande skytteln totalt främmande för den som vävde kläder till sin gårdsfamilj på den engelska landsbygden under mitten av 1700-talet.

På samma sätt som den tidiga kapitalismen formellt underordnade mänskligt arbete började den också utnyttja de maskiner som redan fanns i den förindustriella världen. Hammare, spinnrockar och sågklingor fick följde med arbetare och bönder in i den kapitalistiska produktionen i form av kapital.

Kapitalismen som system är synonymt med tillväxt. Kapitalet måste växa, för om det inte växer så upphör det att vara kapital. Varje varuproducent är tvingas att delta i en ständig strävan efter allt högre produktivitet. Något som bland annat kan uppfyllas genom den enskilda producenten lyckas knyta till sig teknologisk utveckling. Tekniken underordnas kapitalismens logik på ett reellt plan – des själva väsen omformas.

 Är maskiner produktiva

Alf Hornborg beskriver i boken Nollsummespelet: teknikfetischism och global miljörättvisa hur den industriella revolutionens tekniska utveckling möjliggjordes genom vissa historiska geopolitiska förutsättningar – kolonialism, slaveri och global ojämlikhet. Maskinerna som byggde den brittiska textilindustrin var endast lönsamma investeringar genom de (i arbetstid och använd markareal räknat) ojämna bytesrelationer som England hade med koloniala periferier och slavekonomier.

Hornborg använder begreppet teknikfetischism – som en vidareutveckling av Marx’ begrepp varu- och penningfetischism – just för att påpeka vår bristande förståelse av teknik som en social relation. På samma sätt som vi tror att pengar har ett inneboende värde så tror vi att maskiner har en inneboende produktivitet.

En ny teknik anammas av en varuproducent först när dess kostnad är så låg att det blir kostnadseffektivt att använda den. Kostnaden kan till exempel sänkas genom att låta den nya tekniken produceras i ett land med lägre produktionskostnader (låga löner, skatter etc.) än landet där den skall konsumeras. Vilket betyder att den produktivitetsvinst som den nya tekniken upplevs innebära egentligen inte alls är en tidseffektivisering utan ett ojämn bytesrelation. Mängden arbetstid som frigörs i varuproduktionen kan till och med ökat om man räknar in den billiga arbetstid som finns förkroppsligad i den nya tekniken.

Detta ojämna utbyte var alltså inte bara en förutsättning för ackumulationen av industrikapital i England under 1800-talet utan för hela den kapitalistiska produktivitetsutvecklingen. Precis som hela våra liv omformats efter kapitalistisk logik förkroppsligar moderna teknik en global ojämlikhet.

Befrielsen är nära?

På samma sätt som ultravänstern i Frankrike ansåg att vi helt måste omforma våra sätt att leva måste vi kanske också omforma hela vår teknologi. Kanske är det otänkbart att den teknologi vi ser i dag skulle kunna existera bortom kapitalismen – liksom det är otänkbart att bygga pyramider för hand bortom slavekonomin i forntida Egypten.

De utopiska affischerna från Sovjetunionens glansdagar vittnar om samma brist på en kritisk läsning av teknologi som Paul Mason’s uppmärksammade “PostCapitalism” idag. Samtidigt finns det inom vänstern tyvärr en vilja att peka ut försök till en kritisk läsning av teknologi som alarmism, pessimism eller i värsta fall även primitivism. Men en förståelse av teknologins reella underordning kanske kan fungera som en början till en befrielse från teknikfetischismen.

Tomma jobb skall rädda oss från döden när krisen kommer

I veckan uppmärksammades en rapport som publicerats i in The Lancet Psychiatry. Rapporten summerar en studie kring självmord gjord på 10 års data från 63 olika länder runt om i världen.

Det som främst rapporterats om studien är det samband som tycks finnas mellan arbetslöshet och självmord, eller kanske snarare mellan kris och självmord. Rapporten pekar på ett samband där antal självmord tycks öka snabbast ett halvår innan en våg av uppsägningar kommer. Detta sambandet tycks dock inte kopplas till tillgången till en inkomst eller dålig samhällsekonomi i allmänhet.

“What is more, our data suggest that not all job losses necessarily have an equal impact, as the effect on suicide risk appears to be stronger in countries where being out of work is uncommon. It is possible that an unexpected increase in the unemployment rate may trigger greater fears and insecurity than in countries with higher pre-crisis unemployment levels.”

Istället tycks sambandet vara starkare i relativt välmående samhällen där arbetslösheten är låg och kriserna kommer oväntat. Andra forskare, som t.ex. Roger Webb och Navneet Kapurvid vid University of Manchester, pekar också på andra studier som tyder på att självmorden endast är ”toppen på ett isberg”. Den riktigt stora psykiska ohälsan finns bland de som trots kriser kan fortsätta sina arbeten. Den ökande arbetsbördan tillsammans med hotet om en eventuell arbetslöshet skapar en stressituation som leder till stor psykisk ohälsa.

I den politiska efterdebatten så har sorgligt nog endast en åtgärd diskuterats, aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Eller rakt ut; statens roll att blåsa luft i arbetsmarknaden och skapa jobb som arbetsmarknaden själv inte efterfrågar. Detta är sorgligt då självmordsstatistiken inte alls verkar vara kopplad till ekonomiska förutsättningar utan snarare risken att hamna i det utanförskap som arbetssamhället skapat – att inte kunna leva upp till de förväntningar som ställs på arbetssamhällets medborgare. Ju viktigare man signalerar att innehavet av en anställning är ju tyngre kan risken av en tillfällig arbetslöshet upplevas.

Samtidigt som de flesta är överens om att allt mindre arbete krävs för att kunna producera det välstånd vi lever i, så skapar vi ett samhälle där social gemenskap, inkomst, integration och självförtroende endast kan uppnås genom att ha ett arbete. Denna ohållbara logik tycks nu leda till psykisk ohälsa till den grad att vi är beredda att ta våra liv. Och det enda lösning på detta som vi kan föreställa oss är att skapa låtsasjobb för att fortsätta att upprätthålla denna logik.