kosmos

Reell underordning, maskiner och kommunismen som en befrielseteologi

Kommunistisk propaganda har ofta ett gemensamt tema. Bland bilderna av kinesiska bönder med korgar fulla av grönsaker samsas berättelser om sovjetisk intergalaktisk kolonialism och fullt robotiserade fabriker. Frigjord kapitalismens bojor skall åkrarna prunka och teknikens utveckling blomstra.

Teknikoptimismen inom vänstern saknar inte bara förståelse för planetära begränsningar, termodynamiska lagar och världssystemteori. De saknar en kritisk läsning av teknologi i sig. Jag skall försöka använda de marxistiska begreppen formell och reell underordning för att skissera varför detta kan vara ett problem.

Den formellt och reellt underordnade arbetsprocessen

Det formellt underordnade arbetet är något som kapitalet fångar in och får att fungera under kapitalistisk logik. Vi kan föreställa oss hur en självförsörjande bonde under plikten att betala skatt tvingas använda sina händer och jordbrukskunskaper för att producera varor som kan säljas på en marknad, eller än hellre arbeta avlönat åt en arrendator. Hennes arbete underkastas marknadens nycker och tvångslagar samt alieneras henne.

Utifrån föreställningen om formellt underordnat arbete ryms en marxistisk kritik i form av en sorts befrielseteologi. Arbetet, eller bonden, skall åter befrias från marknaden – och eventuellt styras av en helt ny socialistisk logik. Denna kritik mot kapitalismens formella underordnande princip finns att finna genom hela arbetarrörelsens historia – från utopiska socialister, spanska anarkister, rådskommunister till stalinismen och latinamerikanska bonderörelser.

Kritiken mot den reella underordningen, vilken ofta utgår ifrån Karl Marx’ manuskript Den omedelbara produktionsprocessens resultat, tecknar en bild av helt nya, specifikt kapitalistiska, former av arbete. Det är inte längre bara hur arbetet organiseras som tagit kapitalistisk form utan hela arbetets karaktär.

Bonden har genom kapitalismens utveckling förvandlats till en utbytbar arbetskraft vars sysslor är så avgränsade att hon enkelt kan bytas ut eller skolas om. Kanske arbetar hon nu på ett industrialiserat jordbruk med att sortera potatisar efter storlek längs ett löpande band. Alla hennes behov tillfredsställs nu också genom varukonsumtion – hon hyr sin bostad, köper all sin mat i butik och underhålls genom bio- och restaurangbesök. Det är omöjligt att urskilja någon del i hennes liv som inte är en del i en kapitalistisk logik.

Denna kritik blev central inom olika delar av ultravänstern, som växte fram som en reaktion till 1968-vänstern. Tanken på att frigöra arbetaren genom att upplösa den rådande kontrollen av ekonomin eller arbetsplatserna till fördel för en ny kontroll blev otänkbar. ”Nej, den befrielse från lönearbetet som här åsyftas förutsätter ett överskridande av alla existerande mönster för arbetsdelning, till förmån för någonting ännu okänt.”, som Rasmus utrycker det på bloggen Copyriot. På samma sätt som att vårt sätt att leva och arbete helt skulle sakna mening utanför en kapitalistisk logik finns heller ingenting i våra liv eller vårt arbete att befria.

Maskiner som kapital

Teknologi, verktyg och maskiner under långt tid använts av människan för att omforma det som naturen ger oss, till för oss användbara ting. Spinnrocken gjorde det möjligt för oss att göra garn av ull och bomull, hackan gjorde det möjligt att odla vår mark. Men vilka verktyg som har ansetts nyttiga har också alltid styrts av hur våra samhällen varit ordnade. Liksom hackan inte var till nytta för nomaden var den flygande skytteln totalt främmande för den som vävde kläder till sin gårdsfamilj på den engelska landsbygden under mitten av 1700-talet.

På samma sätt som den tidiga kapitalismen formellt underordnade mänskligt arbete började den också utnyttja de maskiner som redan fanns i den förindustriella världen. Hammare, spinnrockar och sågklingor fick följde med arbetare och bönder in i den kapitalistiska produktionen i form av kapital.

Kapitalismen som system är synonymt med tillväxt. Kapitalet måste växa, för om det inte växer så upphör det att vara kapital. Varje varuproducent är tvingas att delta i en ständig strävan efter allt högre produktivitet. Något som bland annat kan uppfyllas genom den enskilda producenten lyckas knyta till sig teknologisk utveckling. Tekniken underordnas kapitalismens logik på ett reellt plan – des själva väsen omformas.

 Är maskiner produktiva

Alf Hornborg beskriver i boken Nollsummespelet: teknikfetischism och global miljörättvisa hur den industriella revolutionens tekniska utveckling möjliggjordes genom vissa historiska geopolitiska förutsättningar – kolonialism, slaveri och global ojämlikhet. Maskinerna som byggde den brittiska textilindustrin var endast lönsamma investeringar genom de (i arbetstid och använd markareal räknat) ojämna bytesrelationer som England hade med koloniala periferier och slavekonomier.

Hornborg använder begreppet teknikfetischism – som en vidareutveckling av Marx’ begrepp varu- och penningfetischism – just för att påpeka vår bristande förståelse av teknik som en social relation. På samma sätt som vi tror att pengar har ett inneboende värde så tror vi att maskiner har en inneboende produktivitet.

En ny teknik anammas av en varuproducent först när dess kostnad är så låg att det blir kostnadseffektivt att använda den. Kostnaden kan till exempel sänkas genom att låta den nya tekniken produceras i ett land med lägre produktionskostnader (låga löner, skatter etc.) än landet där den skall konsumeras. Vilket betyder att den produktivitetsvinst som den nya tekniken upplevs innebära egentligen inte alls är en tidseffektivisering utan ett ojämn bytesrelation. Mängden arbetstid som frigörs i varuproduktionen kan till och med ökat om man räknar in den billiga arbetstid som finns förkroppsligad i den nya tekniken.

Detta ojämna utbyte var alltså inte bara en förutsättning för ackumulationen av industrikapital i England under 1800-talet utan för hela den kapitalistiska produktivitetsutvecklingen. Precis som hela våra liv omformats efter kapitalistisk logik förkroppsligar moderna teknik en global ojämlikhet.

Befrielsen är nära?

På samma sätt som ultravänstern i Frankrike ansåg att vi helt måste omforma våra sätt att leva måste vi kanske också omforma hela vår teknologi. Kanske är det otänkbart att den teknologi vi ser i dag skulle kunna existera bortom kapitalismen – liksom det är otänkbart att bygga pyramider för hand bortom slavekonomin i forntida Egypten.

De utopiska affischerna från Sovjetunionens glansdagar vittnar om samma brist på en kritisk läsning av teknologi som Paul Mason’s uppmärksammade ”PostCapitalism” idag. Samtidigt finns det inom vänstern tyvärr en vilja att peka ut försök till en kritisk läsning av teknologi som alarmism, pessimism eller i värsta fall även primitivism. Men en förståelse av teknologins reella underordning kanske kan fungera som en början till en befrielse från teknikfetischismen.

3 kommentarer

  1. en motarbetare skriver:

    Utmärkt text. Jag försökte beskriva ngt liknande i en av våra senaste texter om kris, kapitalism och (av)industrialisering: https://motarbetaren.wordpress.com/2015/08/18/en-varld-bortom-fabriken/

    Men mer intressant är följande översättning av Emilio Lopez Arangos kritik av IWW:s så kallade ”industrialism”, med andra ord att den basfackliga organiseringen inte bara är ett medel för kamp utan en prefiguration av ett framtida samhälle. Arango var bagare och revolutionär ledare för fackföreningsrörelsen FORA i Argentina. Arangos kritik av marxismen kan man ta med en nypa salt, men insikten att IWW:s industrialism medförde en form av fabriks- och maskinfetischism är tänkvärd och kanske kan vara användbar för ert fortsatta arbete?

    Nu tror jag att Arango missar en hel del som verkligen är ”progressivt” med kapitalismens utveckling, men insikten att maskin, teknik och proletarisering hänger samman är verkligen viktig: http://recomposition.info/2015/07/30/against-the-iww-series-part-5-means-of-struggle/

    En mer analytisk och hard core marxistisk text på samma tema skrev Bordiga i den här fantastiska artikeln ”The Human Species and the Earth’s Crust”:https://peopleandnature.files.wordpress.com/2012/04/bordiga-humansearth.pdf.

    Bordiga skrev en mängd artiklar på fyrtio- och femtiotalet som tangerar de ämnen ni behandlar, tyvärr är det mesta bara översatt till tyska och spanska. Enligt Riccardo Fiore och Massimilio Tomba var det Panzieris läsning av Bordigas kommentarer på Grundrisse som möjliggjorde Panzieris och efterkommande marxisters teknikkritik. Men tyvärr tappade ju många av operaisterna ändå bort sig i en märklig teknikfetischism – kanske speciellt Tronti och Negri. Bordiga insåg och beskrev till skillnad från dem hur kapitalismen av nöd är industrialisering, men hur produktionssättet samtidigt möjliggör och rentav inleder den avindustralisering som verkligen kan ta oss bortom kapitalismens skräckvälde. Vi är fortfarande fast i fabriken.

  2. en motarbetare skriver:

    och om ni dessutom, av någon anledning, är på väg till malmö i helgen så rekommenderar jag er följande föredrag som vi arrangerar på söndag:https://motarbetaren.wordpress.com/2015/09/16/invariance-anti-politics-and-the-biological-revolution/

  3. Linus skriver:

    Connecting European Struggles läste jag om i en gammal inbjudan. Har tyvärr inte möjlighet att åka dit pga. arbete och aktivism. Men jag har läst Sakernas tillstånd och tillståndet för sakernas förstörelse.

    En värld bortom fabriken är väl med i kommande Kris och kritik om jag inte missminner mig. Har inte läst texten ännu utan bara Rasmus blogginlägg. Jag skulle tycka att det var intressant att ta arbetarrörelsens syn på industrialism (som konfigurativ lösning på sociala och materiella problem) och jämföra den med dagens breda vänsters förhoppning på accelererande teknisk utveckling (se t.ex. Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee’s vedervärdiga bok Den andra maskinåldern).

    Jag måste erkänna att Panzieri inte tog mig med storm precis (och framför allt inte andras Panzieri-läsningar). Men det fanns en vilja att kritiskt studera samhällsformande teknologi. Den typen av kritisk debatt finns nästan uteslutande inom miljörörelsen idag. Men den rörelsen saknar avgörande teoretiska verktyg för att teknikkritiken skall bli aktuell.