greider

Ett bidrag från den autonoma marxismen till en förståelse av teknologins subjektivitet

Som ett stickspår i de många intressanta inlägg som just nu görs om left accelerationism, autonom marxism, postcapitalism och teknikfetischism så tänkte jag här redogöra för ytterligare ett perspektiv på teknologiska framsteg och dess subjektivitet.

Jag läser just nu Andres Malms bok Fossil Capital: The Rise of Steam Power and the Roots of Global Warming. En i många anseenden fantastisk bok men också det kanske största bidraget till den autonoma marxismen från svenskt håll på många år.

Inom den autonoma marxismen finns en tradition att lyfta fram klasskampens roll inom den dialektik som utgör produktivkrafternas utveckling. Det är arbetarklassens kamper och organisatoriska vinster som driver kapitalet att hela tiden omorganisera produktivkrafterna för att vinna tillbaka momentum. Löpande bandet blev ett sätt att ta makten från yrkeskunniga arbetare vilket följdes av Frederick Taylors idéer om ett än större oberoende av vem, var och när arbetet utförs genom avancerade feedback-system och kommunikationsteknologi.

Malm beskriver i bokens inledande del hur övergången från vind- och vattenkraft till ångmaskiner, inom textilindustrin i storbritanien under 1800-talets början, inte alls kan förklaras av maskinernas överlägsenhet när det kommer till energi- eller kostnadseffektivitet. Tvärtom var vattenkraften både gratis och många gånger mer effektiv än den dyra koleldade maskinerna. 

Istället fyllde de nya maskinerna helt andra funktioner. I en turbulent tid av arbetaruppror och sociala kamper så blev maskinerna istället ett kraftfullt verktyg för att fjättra arbetarna till fabrikerna. Kolets mobilitet, jämfört med vattenkraftens spatiala fixering, gjorde att fabrikerna kunde flyttas dit den billiga arbetskraften fanns och slippa det sociala ansvaret som kom med vattenkrafts-fabrikernas nybyggarsamhällen. Maskinens politiska överlägsenhet var slutligen det som fick den att triumfera över vattenkraften under 1800-talet. En förståelse av teknologisk utveckling långt bort från framstegs-determinism eller det ”Ricardo-Malthusian paradigm” som Malm vänder sig mot i bokens inledning.

Bristen på dessa, från den autonoma marxismens, perspektiv i dagens politiska debatt kring teknologins progressiva förutsättningar är smärtsamt tydlig.

Paul Mason beskriver i sin bok PostCapitalism: A Guide to Our Future till exempel hur gränserna för fritid och arbetstid suddas ut tack vare nya teknologiska framsteg. Men vad är det som säger att din smarta mobiltelefon inte bara är ett sätt att förlänga arbetsdagen sena kvällar då telefonen plingar till med orden ”OBS! Allvarlig bugg hittad av kund” på displayen?

Intelligenta datorsystem som kan tolka röstkommandon känner vi till vardags under namnet Siri i våra iPhones. Men vi känner dem också som pick by voice inom lagerhanteringen. Där anställda endast kommunicerar med ett centralt datorsystem – istället för med varandra – för att veta vad som skall plockas, från vilka hyllor och till vilka lastställen. Det subversiva utrymmet som finns i arbetsplatsens sociala gemenskap neutraliseras med hjälp av talsyntes. Påhejat av teknikoptimister från vänster.

Så innan vi så som Göran Greider, i sina 16 punkter för en New Deal för Socialdemokratin, uppmanar arbetarrörelsen att ”bejaka robotisering och automatisering …” så kanske vi bör fråga oss vad just dessa har för betydelse för kapitalet och klasskampen idag. Kanske har teknologin inom produktionen subjektiva egenskaper (som slår mot klassorganiseringens fördelar genom att angripa en annan spatial fixering). Eller för att ställa samma fråga som Popvänster gör på sin blogg: Om nu det egentligen är så lätt att vandra in i postkapitalismens förlovade land varför händer det då inte?

THUMBS

Vänsterns blinda fläck – eller viljan att se en periferi men att blunda för en annan

Att vara vänstersinnad är att leva i en ständig pessimism. Vi vet att världen är fel, vi vet varför, men man rår inte på att förändra den. Därför är det inte svårt att förstå varför det finns ett ständigt sug efter vänsteroptimister.

Den senaste saluföraren av optimism är den brittiska, till the Guardian-anknutna, journalisten Paul Mason. Hans senaste bok, Postcapitalism, lyfts till exempel fram av Rasmus Fleischer som en ”samtida vänsterklassiker”, Erik Persson (från förbundet Allt Åt Alla) listar Mason som en av tjugo tips till progressiv 2016 i tidningen Brands gnistor och Aftonbladets ledarskribent Karin Petterson beskriver Masons idé som en ”verkligt revolutionär tanke”.

Det som gör Mason speciell som ”marxist” tycks vara att han istället för att analysera de för dagen faktiska förutsättningarna för reproduktionen av mänskligt liv sätter dess främsta periferier i centrum för sina radikala idéer. Bloggen Folkets Vän sammanfattar det såhär:

”Grunden för Masons tes är att informationsteknologin på sikt är oförenlig med en kapitalistisk ekonomi. Information förstör nämligen kapitalismens själva fundament då den tenderar att sänka kostnaderna till noll, bryter ner marknader, undergräver privat ägande och raserar hierarkier.”

Man kan säkert kalla Masons spaning för gammal. Men den inneboende konflikt (i en Marx’k mening) som finns i en digitaliserad produktion och cirkulation av varor är svår att frånse. Denna konflikt tillsammans med konkreta bevis för att vi idag har tekniska och sociala möjligheter att skapa och distribuera utanför ekonomin (nåja!)  – t.ex. öppen källkod i kombination med fri programvara – skapar för Mason en spegelbild av en potentiell utsida till kapitalismen.

Utifrån bilden av att den yttersta periferi som utgörs av teknologins framkant också är grunden för vår ekonomi så ger Mason oss förslag på radikal politik för nästa årtionde: ställ om till grön el, minska arbetstiden, inför medborgarlön, förstör för monopol, utöka robotisering och subventionera öppen källkod. En politik för postkapitalismen.

Utöver att jag tror att alla punkter ovan är progressiva politiska förslag så har jag ett problem med Masons optimism. Vi kan inte äta öppen källkod och våra industrirobotar kan inte laddas ned från Internet. Som marxist är mitt förslag att vi fokuserar på de faktiska förutsättningarna för våra liv när vi söker efter ett annat sätt att leva dem på.

Den autonoma marxisten Nick Dyer-Witheford kom förra året ut med boken Cyber-Proletariat: Global Labour in the Digital Vortex – en uppföljare till den populära boken Cyber-Marx: Cycles and circuits of struggle in high technology capitalism från 1999. I Cyber-Proletariat gör Dyer en välförtjänt resa genom informationsteknologins hela produktionskedja och beskriver på ett pedagogiskt sätt hur ofrånkomligt sammansvetsade en öppen källkods-utvecklare i San Francisco, en komponent-lödare på en sweatshop i Filippinerna och slavande gruvarbetare i Amazonas är. Detta globala cyber-proletariat är inte bara sammansvetsade genom dess roll som löneslavar utan bär också inom sig en tydlig antagonism där de förstnämnda vunnit tydliga fördelar på de senare nämndas bekostnad.

De radikala möjligheter Mason vill se i informationsekonomins utveckling tycks alltså vila på vissa faktiska förutsättningar som Masons förfäktare sällan tycks intressera sig för. Journalisten och författaren David Jonstad sätter på sin blog ord på dessa som: ”fortsatt billig energi, fortsatt tillväxt och framför allt: en lydig armé av låglönearbetare som producerar den nya tekniken”.

Informationsteknologin är otroligt energikrävande och kräver hela tiden exponentiellt mer energi. I en tid där vi står på randen till en energikris och en klimatkatastrof skulle man kunna tro att det var ett faktum som för Mason upplevdes som betungande. För även om vi med Masons förhoppningar lyckas ställa om till ”grön el” så kommer den med all sannolikhet bli betydligt dyrare, vilket givetvis också skulle fördyra automatisering. Kanske till en nivå då mänskligt arbete är mer lönsamt för både oss och kapitalismen.

Något som jag tidigare skrivit om på bloggen är den teknikfetischism som gör att vi tror att maskiner, och dess tekniska utveckling, ger oss produktivitetsvinster och frigör tid. För att låna Alf Hornborgs ord: ”maskinen till själva sitt väsen primärt är ett medel inte för att bespara men för att förskjuta uttaget av tids- och rumsresurser till svagare samhällsgrupper”. Om vi skulle mäta all den arbetstid som finns nedlagd i hela produktionskedjan bakom en robotdamsugare skulle den tiden antagligen vara större en den tid av manuellt dammande som vi skulle uppleva att den besparade oss. Eller som Jonstad skriver:

”Vad den industriella tekniken i första hand handlar om är att få något gjort på andras bekostnad. En tvättmaskin må vara fantastisk för den som äger den, men alla kan inte äga en. De människor som gräver fram metallerna till denna maskin (och all infrastruktur som den kräver), som sätter ihop maskinen i en fabrik och som lever med de värsta konsekvenserna av dess produktion kan inte själva ha löner som ger dem råd att köpa maskinerna. I så fall skulle maskinernas pris bli så högt att ingen, eller väldigt få, hade råd med dem.”

Om vår ambition är någon form av social rättvisa och utjämnande av ojämlikheter så kan vi förutsätta att detta också skulle höja priserna på automatiseringen avsevärt. Förhoppningsvis till en nivå som avslöjar bristen på reella produktivitetsvinster. Vilket sätter förhoppningen på ”robotisering” i ett annat ljus.

Dessa faktiska förutsättningar för informationsteknologin och det faktum att de mest grundläggande förutsättningarna för mänskligt liv (mat, värme och vatten) inte kan multipliceras eller undandraga sig territoriella konflikter (som idag utgår ifrån marknadens fundamentala äganderätt) gör att jag har svårt att hoppa på Masons tåg av optimism.

Om jag istället skulle ge ett tips för radikal politik inför nästkommande årtionde så skulle det vara kravet på global rättvisa. En vilja att bryta de globala ojämlikheter; som dels är en förutsättning för dagens tillväxt och dels är en motsättning till cyber-proletariatets framtida förutsättning att organisera sig tillsammans.

kosmos

Reell underordning, maskiner och kommunismen som en befrielseteologi

Kommunistisk propaganda har ofta ett gemensamt tema. Bland bilderna av kinesiska bönder med korgar fulla av grönsaker samsas berättelser om sovjetisk intergalaktisk kolonialism och fullt robotiserade fabriker. Frigjord kapitalismens bojor skall åkrarna prunka och teknikens utveckling blomstra.

Teknikoptimismen inom vänstern saknar inte bara förståelse för planetära begränsningar, termodynamiska lagar och världssystemteori. De saknar en kritisk läsning av teknologi i sig. Jag skall försöka använda de marxistiska begreppen formell och reell underordning för att skissera varför detta kan vara ett problem.

Den formellt och reellt underordnade arbetsprocessen

Det formellt underordnade arbetet är något som kapitalet fångar in och får att fungera under kapitalistisk logik. Vi kan föreställa oss hur en självförsörjande bonde under plikten att betala skatt tvingas använda sina händer och jordbrukskunskaper för att producera varor som kan säljas på en marknad, eller än hellre arbeta avlönat åt en arrendator. Hennes arbete underkastas marknadens nycker och tvångslagar samt alieneras henne.

Utifrån föreställningen om formellt underordnat arbete ryms en marxistisk kritik i form av en sorts befrielseteologi. Arbetet, eller bonden, skall åter befrias från marknaden – och eventuellt styras av en helt ny socialistisk logik. Denna kritik mot kapitalismens formella underordnande princip finns att finna genom hela arbetarrörelsens historia – från utopiska socialister, spanska anarkister, rådskommunister till stalinismen och latinamerikanska bonderörelser.

Kritiken mot den reella underordningen, vilken ofta utgår ifrån Karl Marx’ manuskript Den omedelbara produktionsprocessens resultat, tecknar en bild av helt nya, specifikt kapitalistiska, former av arbete. Det är inte längre bara hur arbetet organiseras som tagit kapitalistisk form utan hela arbetets karaktär.

Bonden har genom kapitalismens utveckling förvandlats till en utbytbar arbetskraft vars sysslor är så avgränsade att hon enkelt kan bytas ut eller skolas om. Kanske arbetar hon nu på ett industrialiserat jordbruk med att sortera potatisar efter storlek längs ett löpande band. Alla hennes behov tillfredsställs nu också genom varukonsumtion – hon hyr sin bostad, köper all sin mat i butik och underhålls genom bio- och restaurangbesök. Det är omöjligt att urskilja någon del i hennes liv som inte är en del i en kapitalistisk logik.

Denna kritik blev central inom olika delar av ultravänstern, som växte fram som en reaktion till 1968-vänstern. Tanken på att frigöra arbetaren genom att upplösa den rådande kontrollen av ekonomin eller arbetsplatserna till fördel för en ny kontroll blev otänkbar. ”Nej, den befrielse från lönearbetet som här åsyftas förutsätter ett överskridande av alla existerande mönster för arbetsdelning, till förmån för någonting ännu okänt.”, som Rasmus utrycker det på bloggen Copyriot. På samma sätt som att vårt sätt att leva och arbete helt skulle sakna mening utanför en kapitalistisk logik finns heller ingenting i våra liv eller vårt arbete att befria.

Maskiner som kapital

Teknologi, verktyg och maskiner under långt tid använts av människan för att omforma det som naturen ger oss, till för oss användbara ting. Spinnrocken gjorde det möjligt för oss att göra garn av ull och bomull, hackan gjorde det möjligt att odla vår mark. Men vilka verktyg som har ansetts nyttiga har också alltid styrts av hur våra samhällen varit ordnade. Liksom hackan inte var till nytta för nomaden var den flygande skytteln totalt främmande för den som vävde kläder till sin gårdsfamilj på den engelska landsbygden under mitten av 1700-talet.

På samma sätt som den tidiga kapitalismen formellt underordnade mänskligt arbete började den också utnyttja de maskiner som redan fanns i den förindustriella världen. Hammare, spinnrockar och sågklingor fick följde med arbetare och bönder in i den kapitalistiska produktionen i form av kapital.

Kapitalismen som system är synonymt med tillväxt. Kapitalet måste växa, för om det inte växer så upphör det att vara kapital. Varje varuproducent är tvingas att delta i en ständig strävan efter allt högre produktivitet. Något som bland annat kan uppfyllas genom den enskilda producenten lyckas knyta till sig teknologisk utveckling. Tekniken underordnas kapitalismens logik på ett reellt plan – des själva väsen omformas.

 Är maskiner produktiva

Alf Hornborg beskriver i boken Nollsummespelet: teknikfetischism och global miljörättvisa hur den industriella revolutionens tekniska utveckling möjliggjordes genom vissa historiska geopolitiska förutsättningar – kolonialism, slaveri och global ojämlikhet. Maskinerna som byggde den brittiska textilindustrin var endast lönsamma investeringar genom de (i arbetstid och använd markareal räknat) ojämna bytesrelationer som England hade med koloniala periferier och slavekonomier.

Hornborg använder begreppet teknikfetischism – som en vidareutveckling av Marx’ begrepp varu- och penningfetischism – just för att påpeka vår bristande förståelse av teknik som en social relation. På samma sätt som vi tror att pengar har ett inneboende värde så tror vi att maskiner har en inneboende produktivitet.

En ny teknik anammas av en varuproducent först när dess kostnad är så låg att det blir kostnadseffektivt att använda den. Kostnaden kan till exempel sänkas genom att låta den nya tekniken produceras i ett land med lägre produktionskostnader (låga löner, skatter etc.) än landet där den skall konsumeras. Vilket betyder att den produktivitetsvinst som den nya tekniken upplevs innebära egentligen inte alls är en tidseffektivisering utan ett ojämn bytesrelation. Mängden arbetstid som frigörs i varuproduktionen kan till och med ökat om man räknar in den billiga arbetstid som finns förkroppsligad i den nya tekniken.

Detta ojämna utbyte var alltså inte bara en förutsättning för ackumulationen av industrikapital i England under 1800-talet utan för hela den kapitalistiska produktivitetsutvecklingen. Precis som hela våra liv omformats efter kapitalistisk logik förkroppsligar moderna teknik en global ojämlikhet.

Befrielsen är nära?

På samma sätt som ultravänstern i Frankrike ansåg att vi helt måste omforma våra sätt att leva måste vi kanske också omforma hela vår teknologi. Kanske är det otänkbart att den teknologi vi ser i dag skulle kunna existera bortom kapitalismen – liksom det är otänkbart att bygga pyramider för hand bortom slavekonomin i forntida Egypten.

De utopiska affischerna från Sovjetunionens glansdagar vittnar om samma brist på en kritisk läsning av teknologi som Paul Mason’s uppmärksammade ”PostCapitalism” idag. Samtidigt finns det inom vänstern tyvärr en vilja att peka ut försök till en kritisk läsning av teknologi som alarmism, pessimism eller i värsta fall även primitivism. Men en förståelse av teknologins reella underordning kanske kan fungera som en början till en befrielse från teknikfetischismen.

mcdonald

Tomma jobb skall rädda oss från döden när krisen kommer

I veckan uppmärksammades en rapport som publicerats i in The Lancet Psychiatry. Rapporten summerar en studie kring självmord gjord på 10 års data från 63 olika länder runt om i världen.

Det som främst rapporterats om studien är det samband som tycks finnas mellan arbetslöshet och självmord, eller kanske snarare mellan kris och självmord. Rapporten pekar på ett samband där antal självmord tycks öka snabbast ett halvår innan en våg av uppsägningar kommer. Detta sambandet tycks dock inte kopplas till tillgången till en inkomst eller dålig samhällsekonomi i allmänhet.

”What is more, our data suggest that not all job losses necessarily have an equal impact, as the effect on suicide risk appears to be stronger in countries where being out of work is uncommon. It is possible that an unexpected increase in the unemployment rate may trigger greater fears and insecurity than in countries with higher pre-crisis unemployment levels.”

Istället tycks sambandet vara starkare i relativt välmående samhällen där arbetslösheten är låg och kriserna kommer oväntat. Andra forskare, som t.ex. Roger Webb och Navneet Kapurvid vid University of Manchester, pekar också på andra studier som tyder på att självmorden endast är ”toppen på ett isberg”. Den riktigt stora psykiska ohälsan finns bland de som trots kriser kan fortsätta sina arbeten. Den ökande arbetsbördan tillsammans med hotet om en eventuell arbetslöshet skapar en stressituation som leder till stor psykisk ohälsa.

I den politiska efterdebatten så har sorgligt nog endast en åtgärd diskuterats, aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Eller rakt ut; statens roll att blåsa luft i arbetsmarknaden och skapa jobb som arbetsmarknaden själv inte efterfrågar. Detta är sorgligt då självmordsstatistiken inte alls verkar vara kopplad till ekonomiska förutsättningar utan snarare risken att hamna i det utanförskap som arbetssamhället skapat – att inte kunna leva upp till de förväntningar som ställs på arbetssamhällets medborgare. Ju viktigare man signalerar att innehavet av en anställning är ju tyngre kan risken av en tillfällig arbetslöshet upplevas.

Samtidigt som de flesta är överens om att allt mindre arbete krävs för att kunna producera det välstånd vi lever i, så skapar vi ett samhälle där social gemenskap, inkomst, integration och självförtroende endast kan uppnås genom att ha ett arbete. Denna ohållbara logik tycks nu leda till psykisk ohälsa till den grad att vi är beredda att ta våra liv. Och det enda lösning på detta som vi kan föreställa oss är att skapa låtsasjobb för att fortsätta att upprätthålla denna logik.

stefan

Extra val och ett försök att göra upp med känslan av hopplöshet

Igår utannonserades det att vi kommer drabbas av två riksdagsval inom loppet av ett år. Jag tänkte därför ägna mig åt att gå igenom de olika partiernas inställning till arbetstidsförkortning och kravets möjligheter här. Helt enkelt så att jag slipper ta del av det perspektivet när valrörelsens mörker sveper över oss alla nästa år.

Jag väljer att fokusera på just detta krav utifrån de fyra punkter som bloggen The Real Movement ställer upp; kravet innehåller en revolutionär logik, kravet tar frågan om technological unemployment (som kanske framförallt värdekritiker formulerat) på allvar, det är ett krav som berör ett problem som erkänns även i en borgerlig debatt och slutligen är det ett krav som skulle kunna mobilisera globalt.

Vilka vill förkorta arbetstiden och varför?

Det finns många partier som uttalat sig positivt om ökad fritid och minskad arbetstid. Och det finns många olika skäl till att ställa sig bakom visioner om en förkortning av normalarbetstiden. Miljöpartiet lyfter t.ex. i sin skrivelse Arbetstid och Klimat (från partiets EU-grupp) fram förbättrad arbetsmiljö, minskad påtvingad arbetslöshet och minskandet av ekologiska fotavtryck (bland annat genom minskad inkomst och kosnumtion) som skäl till varför de ställer sig bakom en arbetstidsförkortning.

Socialdemokraterna väljer istället att lyfta fram det goda arbetet som efter 1900-talets extraordinära tillväxtperiod kommit att allt mer hamna i motsatsförhållande med minskad arbetstid. Minskad arbetstid finns dock kvar som vision inom partiet men då i former av överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter kring fördelningen av produktivitetsökningarnas effekter.

Vänsterpartiet beskriver själva arbetstidsförkortningar som ”en stor profil- och identitetsfråga för [partiet] under lång tid”. Kravet som en strategi i ett långsiktigt socialistiskt projekt har tonats ned med åren. Och idag lyfts argument liknande de som Miljöpartiet formulerar fram. Men med det viktiga tillägget att arbetstidsförkortningar skulle vara en viktig feministisk reformpolitik.

Även Feministiskt Initiativ använder sig av sysselsättningsargumentet såväl som jämställdhets- och klimatargumentet i frågan om arbetstidsförkortningar. Feministiskt Initiativ ser också frågan som en främst facklig fråga även om statliga interventioner kan fungera normerande och därför vara viktiga på sikt.

Hur ska det genomföras och är det möjligt?

Vänsterpartiet är helt klart det parti som kommit längst med att formulera hur en arbetstidsförkortning kan genomföras. Förra året presenterade partistyrelsens arbetsgrupp för arbetstidsförkortning en rapport som har kommit att beskrivas som en konkret plan för hur man inom tio år ska nå målet om sex timmars arbetsdag. Miljöpartiet har å sin sida i förra årets budget satsat på en pott där kommunerna kan ansöka om medel för att förkorta arbetstiden för sin personal i t.ex. äldreomsorgen. Och på detta sätt påverka de kommunala arbetsplatserna för att sätta tryck på den övriga arbetsmarknaden. Även Vänsterpartiet har genom lokala försök med kortare arbetsdag inom kommunala områden velat påvisa möjligheten av arbetstidsförkortningar och sätta press utåt. Feministiskt Initiativ har tidigare lagt motioner om lagstadgad minskning av normalarbetstiden. Men framför allt vill man att graden för deltidsysselsättning ska räknas om till normalarbetstid och ge heltidslön. Socialdemokraterna lämnar frågan helt till arbetsmarknadens parter, det vill säga fackföreningsrörelsen och näringslivet.

Reformer som rör arbetstidsförkortningar har historiskt sett genomförts under tider då det rått både politisk och ekonomisk instabilitet. Så det kanske inte är en paradox att det partiet som främst lyfter fram kostnader och svårigheterna med arbetstidsförkortningar också är det parti som har längst erfarenhet att driva kravet, nämligen Vänsterpartiet.

Personligen tror jag att detta också är en förutsättning för att på riktigt kunna driva kravet arbetstidsförkortningar. Förkortad arbetstid är det enda enkelt formulerade kravet som draget till sin logiska spets utmanar hela det ekonomiska och politiska system som vårt samhälle idag vilar på. Och är man då ett parti som inte känner sig bekväm med att föra en uttalat antikapitalistisk politik så kommer man stöta på både politiska och instrumentella problem när kravet skall konkretiseras.

Om vi fortsätter att ser till historien tycks frågan om arbetstidsförkortningens möjlighet främst handla om hur vida det är politiskt möjligt att organisera sig runt ett sådant krav. Just idag kan det givetvis upplevas som att man arbetar i motvind. Att Vänsterpartiet, Miljöpartiet eller Feministiskt Initiativ skulle vinna över Socialdemokraterna i frågan om arbetstiden inom den närmaste tiden känns otänkbart. Men att frågan inte ligger på bordet just idag gör också att de tekniska och teoretiska skiljelinjerna blir mindre viktiga. Snarare är det viktigt att lyfta kravet som ett vänsterpopulistiskt alternativ till den högerpopulism som blåser kalla vindar genom samhällskroppen. Och då spelar nog frågan vilket parti man driver detta inom mindre roll.

Möjligheter utanför förkortad arbetstid

Det finns givetvis många andra sätt att organisera sig kring en arbetskritik idag. Både innanför den parlamentariska makten och utanför den. Att organisera sig kring dessa frågor behöver inte heller stå i motsättning till politiska krav på arbetstidsförkortning.

Arbetsmarknadsavtal – Att ta ut produktivitetsökningen i minskad arbetstid är en klassiskt facklig fråga. De flesta arbetstidsförkortningar som tagit sig form de senaste årtionden är just resultat på sådana förhandlingar. Även om möjligheten finns så har viljan i den svenska arbetarrörelsen tydligt minskat inför dessa krav och det finns flera organisatoriska och instrumentella problem som vi gått igenom tidigare.

Medborgarlön & Basinkomst – Kravet på basinkomst har förts fram både inom vänsterpolitiska, liberala och konservativa sammanhang tidigare. Men på senare år har kravet vunnit allt större mark inom arbetskritiken. Det är ett krav som vilar på politisk makt och offentlig förvaltning och stöter därför också på samma instrumentella problem som kravet på arbetstidsförkortning.

Avvecklingslinjen – Ett begrepp som myntades av bloggen Krigsmaskinen och som står som alternativ till både Arbetslinjen och Fritidslinjen. Begreppet syftar till att bygga materiella och sociala förutsättningar för att stegvis dra sig undan arbetet och ekonomin i sin helhet. I vissa fall kanske man skulle kunna tänka sig temporära politiska krav som skulle underlätta en sådan plan. Men annars rör sig denna linje helt utanför det politiska och ekonomiska och berörs därför inte alls av de instrumentella problem som diskuteras i de andra punkterna.