Ett försök till att förklara varför arbetarpartierna är våra fiender och arbetet som ideologi

”Det måste löna sig att arbeta”

En mening som måste spikats upp på riksdagshusets dörr, likt Luther spikade upp sina teser på slottskyrkans port i Wittenberg. För retoriken har fått lika stort genomslag i svenk politik som de reformatoriska samfunden fick på 1500-talet.

Det kan givetvis upplevas smått ironiskt att denna Marx’ka uppfattning om arbetet som grunden till värde nu används som argument från högerns ”nya arbetarparti” för att smula sönder många av de framsteg som den svenska arbetarrörelsen upplever sig ha nått: Jämlika löner, trygghet på arbetsmarknaden och gemensamt finansierade sociala skyddsnät.

Men det är ett budskap som också delas av företrädare för socialdemokratiska, liberala och vänstersocialistiska partier. Miljöpartiet förklarade nyligen att de vill ses som ”Jobbpartiet de Gröna”. Vänsterpartiet deklarerade i framtidskommissionens rapport att de skall ”Koppla alla (sina) förslag till jobben!”. Och Socialdemokratiska arbetarpartiet har förklarat att ”jobb(skapar)frågan” är den mest centrala frågan i partiets politik just nu.

Ändå är tycks inget parti vinna framgångar i denna fråga. Arbetslösheten är skyhög. Antalet ungdomar som lever helt utan inkomst är högre än någonsin. Och arbetsmarknadsprognoserna liknar kondoleanser till en älskvärd morbror som ingen hade förstått låg i sin dödsbädd. Till och med själva påståendet att ”hårt arbete lönar sig” tycks förlora anhängare i dessa dagar1.

Inre motsättningar

Kravet på att ”hård arbete ska löna sig” är en anakronism. Under de senaste 30-40 åren har grunden för hur kapitalet opererar genomgått stora förändringar.

Tack vare postfordistisk organisering av produktionen och teknisk utveckling har efterfrågan på arbetskraft succesivt minskat under dessa år. I Sverige har vi genomgått en avindustrialisering med stor arbetslöshet som effekt, främst i glesbyggd. Men även i länder som Kina, där tillverkningsindustrin fortfarande utgör en stor del av arbetsmarknaden, har antalet arbetande inom den samme varit nästan konstant medan landets ekonomi har tredubblat i storlek. Färre arbetande människor krävs alltså idag för att producera samma mängd varor som tidigare.

Detta utgör en inre motsättning hos kapitalet. Karl Marx beskriver i Kapitaletförsta boken, något som påivras i argumentet här ovan, att varornas värde skapas av mänskligt arbetet. Tekniska framsteg kan alltså göra underverk för mängden varor som kan produceras under en viss tid. Men endast mängden mänskligt arbete bestämmer värdet som återfinns i den slutgiltiga produkten. Mer varor produceras alltså allt billigare, med mindre krav på mänskligt arbete, medan varornas bytesvärde sjunker i samma takt. Och när allt färre människor arbetar, dessutom för sjunkande reallöner, skapas dessutom problem med att få dessa varor sålda. Det uppstår svårigheter för kapitalet att realisera det värde som finns nedlagt i produkterna, som krävs för att återinvestera i ny produktion.

“Kapitalet är självt den processerande motsättningen, eftersom det söker reducera arbetstiden till ett minimum, samtidigt som det å andra sidan uppsätter arbetstiden som rikedomens enda måttstock och källa.” 2

Kapitalet flyr arbetsplatserna

Efter den ekonomiska kris vi upplevde på 1970-talet försökte kapitalet söka undfly denna inre motsättning genom att i allt högre grad finna källor till profit utanför själva produktionen. Arbetsplatsen var nu inte längre den primära platsen för skapandet av profit. Istället tredde tre andra centrala källor till ackumulaton fram: Handel med skulder på den finansiella marknaden, privatiseringar (inghängnanden av allmäningar och utförsäljningar av det offentliga) och ränteackumulation.

Även för gamla företag inom tillverkningsindustrin, som t.ex. General Motors, blev företagens finansiella grenar lika, om inte mer, viktiga som den industriella produktionen. Christian Marazzi4, doktor i ekonomi vid University of London, menar att de nya källorna till profit har en symetrisk relation till den reguljära mervärdeproduktionen. Och därför också omöjliggör separationen mellan ”produktiv” och ”improduktiv” ekonomi som idag är populär bland liberala och vänstersocialistiska politiker.

Belåning, skuld och ackumulation

Bland dessa tre källor till ackumulaton märker skuld ut sig som en allt viktigare funktion för kapitalet. Skuld har de senaste 30 åren ersatt arbete som den drivande kraften inom kapitalismen. I länder som USA och Storbrittanien spenderar många arbetande människor mer av sin inkomst på amorteringar och ränta än på konsumtion. Den amerikanska ekonomen Michael Hudson vittnar om att:

”Some 40 percent of blue-collar wage income in the United States typically is spent on housing (ränta och amorteringar)… Another 15 percent or so is earmarked to pay other debts, student loans to get the education required for middle-class employment, auto loans to drive to work…credit card debt, personal loans and retail credit”

I Sverige har utvecklingen varit liknande. Vid årsskiftet hade svenska privatpersoner skulder på över 82 procent av Sverige bruttonationalprodukt, jämfört med 46 procent 19963.

Lönearbetet som ideologi

Arbetets enda funktion är att hålla föreställningen om detta som det enda tänkbara mediet för fördelning av välstånd vid liv. Lönearbete är ideologi. För även om lönearbetets fortlevnad inte är nödvändigt i ekonomisk mening, så är det avgörande rent politisk. Som kontrollmekanik, eller ett sätt att undvika ”risken att vi finner nytta och nöje i vår overksamhet”5. ”Rätten till arbete” och keynesianska krav på full sysselsättning, från de liberala och vänstersocialistiska politikerna, smälter alltså samman med kapitalets ideologiska intressen.

Istället för att enas med högern om krav på fler, mer och bättre arbeten bör progressiva rörelser anamma arbetsvägran (”Refusal of work”) som strategi, så som den artikulerades av den autonomistiska rörelsen i 1970-talets Italien. Det vill säga: inte blott som i att vägra att utföra arbete utan som i att vägra lönearbetet som utgångspunkt för sociala krav – att vägra föreställningen om lönearbetet som välståndets enda skapande och omfördelande kraft. Samt att skifta politiskt fokus, dit ackumulation sker idag. Reproduktion (boende, välfärd och kultur), inghängnandet (privatiseringarna av det offentliga och det allmäna) och belåning/skuld.

Skulderna är centrala här. De är för kapitalet både en styrka och en akilleshäl. Skuldsatta medborgare ställer inte till problem brukar det heta. Speciellt inte om skulderna är bundna till hennes boende. Och ökande krediter försäkrar konsumtionen (realisering av värde). Samtidigt är det just vår oförmåga att betala tillbaka våra lån som nu tycks få kapitalet på knä. Vi såg senast hur handeln med så kallade subprimelån utlöste den kris vars eftersvallningar vi fortfarande upplever. Detta ger oss en föraning om vilken kraft som ”de belånade” (som politiskt subjekt) har potential att bli. Om det var uteblivna amorteringar på bostadslån som fick kapitalismen att skälva i väst, något som hundra år av strejker och arbetsplatskamp aldrig lyckades med, föreställ er då vad en global organisering av skuldsatta skulle kunna göra…

I en tid då allt fler människor befinner sig i arbetslöshet – och de som är i anställning i allt högre grad sätts i tomt arbetet – blir det allt svårare att lura människor att nyckeln till samhällelig rikedom, personlig frihet och social integration finnes genom att stå i en galleria och sälja telefonabonemang till människor som redan har ett. Och när till och med kapitalet flytt arbetsplatserna är det sannerligen hög tid att de progressiva krafterna gör detsamma.

Död åt alla arbetarpartier!

Noter:

  1. Pew Research Center, http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/kristina-lindquist-fortroendet-for-kapitalismen-sjunker
  2. Grundrisse, Karl Marx (översättning Copyriot), http://copyriot.se/2011/07/13/grundrisse-ii-den-processerande-motsattningen/
  3. SCB Sparbarometern, http://www.scb.se/Pages/Product____7808.aspx
  4. The Violence of Financial Capitalism, Christian Marazzi
  5. Det stundande upproret, Den Osynliga Kommitén