kuken2

Arbete byggde detta vackra landarbetskritik inom välfärdsstaten

De individer som för tillfället personifierar Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti (SAP)  kritiseras inte sällan av både vänster och högern för att vara visionslösa. Från vänster är man inte sällan sen med att – på mer eller mindre hederliga sätt – använda partiets historia emot dem. Den senaste tiden har ett citat av en av socialdemokratins stora ideologer, Ernst J Wigforss, spridits i både tidningar och sociala medier.

”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

Citatet må vara både roligt och sådär lagom populistisk. Men knappast representativt för varken Wigfors eller socialdemokratins historiska syn på arbete. Detta påpekade mycket riktigt Marika Lindgren Åsbrink som nyligen deltog tillsammans med Roland Paulsen och Rasmus Fleischer i paneldebatten Hindrar språket tanken? Arbetskritik i arbetslinjens tid (Socialistiskt Forum 2013, Stockholm).

Åsbrink som kanske lite orättvist fick klä skott för mycket av Socialdemokraternas påstådda visionslöshet var under panelsamtalet ändå den som kanske förhöll sig till arbetskritiken allra tydligast. Socialdemokratin har aldrig varit en arbetskritisk strömning utan snarare en rörelse som inhyst både mer och mindre progressiva folkhemsvisioner (frihet- & nyttotraditioner). Visioner om ett harmoniskt hem där de boende tas hand om och gemensamt finansierar en allmän välfärd.

Och då Åsbrink beskylls för att vara visionslös under debatten försvara hon sig med att ”Allting kostar pengar. Och att arbeta mindre kostar ganska mycket pengar.”

Det är kanske ett mindre populistiskt uttalande än det av Wigfors här ovan, men det är tyvärr också helt riktigt. Det Åsbrink syftar på, utöver de eventuella lönesänkningar över tid som skulle drabba den enskilde, är givetvis kraftigt sänkta inkomster till välfärdsstaten.

Det största progressiva projekt som den moderna arbetarrörelsen kan tillskrivas – välfärdsstaten – finansieras helt enkelt av beskattning på arbete. I kanske det mest läsvärda bidraget i den nyutgivna antologin After Work: farväl till arbetslinjen (Verbal förlag) beskriver Linn Spross välfärdsstaten som en paradox:

”Å ena sidan något som ska avkommodifierar medborgaren och dämpa kapitalismens verkningar. Å andra sidan något som är helt avhängigt ett kapitalistiskt system, med lönarbetet som grund.”

Att minska den totala arbetstiden skulle med nödvändighet minska välfärdsstatens inkomster och samtidigt äventyra just de verktyg som finns för att dämpa kapitalismens verkningar.

Personer till vänster om socialdemokratin lyfter ibland fram olika idéer om hur man skulle öka den offentliga verksamhetens inkomster och samtidigt minska arbetstiden genom alternativa beskattningsmodeller. Paulsen föreslog under panelsamtalet återinförandet av arvs- och förmögenhetsskatt samt beskattning av näringslivets vinster och vissa finansiella transaktioner.

Som en tillfällig lösning, eller ett historiskt andningshål, skulle detta säkert kunna fungera. Men både näringslivets och våra personliga förmögenheter är ändliga resurser, vars värde har en enda ursprunglig källa. Det levande arbetet. Och ur ett långvarigt perspektiv är progressiva beskattningar lika mycket avhängigt ett kapitalistiskt system, med lönarbetet som grund.

Men Åsbrinks försvar är samtidigt också en kritik mot socialdemokratin (och all reformistisk socialism) som ett frihetsprojekt. Det hon beskriver är i runda ord de ”strukturella hinder på den parlamentariska vägen” som Centrum för Marxistiska Samhällsstudier Stockholm lyfter fram i sin pamflett Reformismens omöjligheter.

Att utifrån argument om visionslöshet avkräva den reformistiska arbetarrörelsen en arbetskritisk hållning är i bästa fall ohederlig och i värsta fall omöjligt. Om progressiva arbetskritiker menar allvar bör vi snarare leta alternativa relationer och rum bortom de som antingen fylls av arbete eller finansieras av det. Fleischer avslutade panelsamtalet med just ett sådant anspråkslöst litet förslag. Han valde att kalla det för kommunism.