Striden om tiden – Från avtal och rättvisa till lagstiftning och jämlikhet

Jag tänkte fortsätta med läsanteckningar utifrån Vänsterpartiets arbetstidsrapport. Arbetsgruppen bakom rapporten har ”arbetat utifrån premissen att vi ska genomföra förändring av arbetstidslagen så att 30 timmar per vecka blir lagstiftad normalarbetstid”. Men frågan är varför Vänsterpartiet vill förändra arbetstiden med just lagstiftning. Detta redogörs långt ifrån utförligt i rapporten.

Tidigare har arbetstidsförkortningar framför allt skett genom fackliga krav och förhandlingar. Framför allt genom normerande sänkningar av veckoarbetstiden i en viss sektor men också genom ”fria val” i form av tidspotter och liknande. Dessa krav har framför allt lyfts fram inom den privata sektorn och inom väl organiserade branscher som varit sårbara för fackliga vapen (strejk, maskning och övertidsvägran).

För att återställa någon form av ”rättvisa” på arbetsmarknaden har då lagstiftaren gripit in och lagstiftat om veckoarbetstiden.

Arbetstidsreformen har alltså historiskt skett i en växelverkan mellan militanta fackföreningar och allmänna krav på rättvisa på arbetsmarknaden. Socialdemokratins har genom sin fackligt politiska samverkan inte heller velat ta politisk ställning för arbetstidens storlek utan istället pekat på sitt politiska ansvar att normera arbetstiden och skapa ordning på arbetsmarknaden. Vilket i samspel med en handlingskraftig fackföreningsrörelse alltså funnet arbetstidsförkortande.

Idag finns opinion för och behovet (utifrån ett rättviseperspektiv) av arbetstidsförkortning främst inom handeln, serviceyrken och offentlig sektor – det vill säga kvinnodominerade branscher. Rapportförfattarna nöjer sig med att konstatera detta samband men utan att gå in på varför det ser ut såhär. Christer Sanne beskriver det som han kallar för ”omslagspunkten” kring 1970-talet, i sin bok Arbetets tid. En tidpunkt då det skedde en omgruppering inom rörelsen för minskad arbetstid.

I tiden sammanfaller detta [att arbetares basala behov mättades, min anm], som vi sett, med att de anställda, inte bara i Sverige utan allmänt i västländerna, uppnår tydliga mål på arbetstidens område. Det är inte bara viktiga välfärdsmål. I Sverige betyder det också att arbetare och tjänstemän får i stort sätt samma villkor.

[…]

När likställda arbetsvillkor är ett faktum bortfaller vad som visat sig vara en reell dragkraft för kortare arbetstid.

Det Sanne syftar på är just kravet på rättvisa. För även de militanta fackföreningarnas krav grundade sig i vad man upplevde som en orättvis skillnad mellan industriarbetande mäns arbetsvillkor och de som tillföll män arbetande i tjänstesektor. Men när dessa skillnader allt mer försvann så försvann också kraven på en minskad arbetstid från LO-männen (eller iaf. från de organisationer i vilka de repressenterade).

Under samma tid har också kvinnorna trätt ut på arbetsmarknaden på allvar. Där finns dock inte alls känslan av att arbetstiden är rättvist fördelad. Framför allt inte då kvinnor pendlar mellan arbetsuppgifterna på arbetsplatsen och arbetsuppgifterna i hemmet. Kravet på rättvisa som grund för sänkt arbetstid kan därför fortsätta spela en roll inom fackföreningar som Kommunal, Hotell & restaurangfacket och Handelsanställdas förbund.

I dessa fackföreningar (framför allt kommunal) är dock strejkvapnet än trubbigare än hos LO-männen. Och arbetstidens absoluta storhet är dessutom något som direkt påverkar den generella välfärd som arbetarrörelsen under många år varit med att bygga upp. De anställda i dessa branscher lider samtidigt av både påtvingat deltidsarbete och låga löner. Vilket skapar ett minskat löneutrymme (både privat och avtalsmässigt) – därav minskat fackligt förhandlingsutrymme för eventuella arbetstidsförkortningar.

Därför är det inte heller förvånande att dessa fackförbund idag framför allt lyfter kravet på arbetstidsförkortning i form av lagstiftning. Men att fackföreningarna i allmänhet försvagats är bara halva sanningen till varför arbetstidsförkortning som fackligt (avtals)krav allt mer spelat ut sin roll. Sanningen är snarare att de gamla kraven delvis är uppfyllda och att för dem som de inte är det finns påtagligt minde möjligheter att strida för dem.

Det tycks därför helt rimligt av Vänsterpartiet att komma till de två slutsatserna att; arbetstidsförkortningar i dag främst måste vara en fråga om lagstiftning och att de främst måste drivas som (bland annat) feministiska projekt.

Läs också: Striden om tiden – Om de historiska förutsättningarna

En kommentar

  1. […] även  Striden om tiden – Från avtal och rättvisa till lagstiftning och jämlikhet Striden om tiden – Om de historiska […]