Tomma jobb skall rädda oss från döden när krisen kommer

I veckan uppmärksammades en rapport som publicerats i in The Lancet Psychiatry. Rapporten summerar en studie kring självmord gjord på 10 års data från 63 olika länder runt om i världen.

Det som främst rapporterats om studien är det samband som tycks finnas mellan arbetslöshet och självmord, eller kanske snarare mellan kris och självmord. Rapporten pekar på ett samband där antal självmord tycks öka snabbast ett halvår innan en våg av uppsägningar kommer. Detta sambandet tycks dock inte kopplas till tillgången till en inkomst eller dålig samhällsekonomi i allmänhet.

“What is more, our data suggest that not all job losses necessarily have an equal impact, as the effect on suicide risk appears to be stronger in countries where being out of work is uncommon. It is possible that an unexpected increase in the unemployment rate may trigger greater fears and insecurity than in countries with higher pre-crisis unemployment levels.”

Istället tycks sambandet vara starkare i relativt välmående samhällen där arbetslösheten är låg och kriserna kommer oväntat. Andra forskare, som t.ex. Roger Webb och Navneet Kapurvid vid University of Manchester, pekar också på andra studier som tyder på att självmorden endast är ”toppen på ett isberg”. Den riktigt stora psykiska ohälsan finns bland de som trots kriser kan fortsätta sina arbeten. Den ökande arbetsbördan tillsammans med hotet om en eventuell arbetslöshet skapar en stressituation som leder till stor psykisk ohälsa.

I den politiska efterdebatten så har sorgligt nog endast en åtgärd diskuterats, aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Eller rakt ut; statens roll att blåsa luft i arbetsmarknaden och skapa jobb som arbetsmarknaden själv inte efterfrågar. Detta är sorgligt då självmordsstatistiken inte alls verkar vara kopplad till ekonomiska förutsättningar utan snarare risken att hamna i det utanförskap som arbetssamhället skapat – att inte kunna leva upp till de förväntningar som ställs på arbetssamhällets medborgare. Ju viktigare man signalerar att innehavet av en anställning är ju tyngre kan risken av en tillfällig arbetslöshet upplevas.

Samtidigt som de flesta är överens om att allt mindre arbete krävs för att kunna producera det välstånd vi lever i, så skapar vi ett samhälle där social gemenskap, inkomst, integration och självförtroende endast kan uppnås genom att ha ett arbete. Denna ohållbara logik tycks nu leda till psykisk ohälsa till den grad att vi är beredda att ta våra liv. Och det enda lösning på detta som vi kan föreställa oss är att skapa låtsasjobb för att fortsätta att upprätthålla denna logik.