Skiljelinjen är tydlig inom en allt mer polariserad och prekariserad arbetsmarknad

När socialdemokraternas ekonomisk-politisk talesperson Magdalena Andersson härom veckan drog igång valkampanjen inför nästa år med en debattartikel i Svenska Dagbladet fick vi bekanta oss med partiets nya sound bite. Men redan under almedalsveckan kunde vi höra partiordförande Stefan Löfven beskriva partiets vision med samma identiska ord.

Varenda ung kvinna och man ska få uppleva känslan av en klocka som ringer vid 6-tiden på morgonen när det fortfarande är becksvart ute […] det kan kännas beskt – men det är så det är. Socialdemokraterna står för en jobbigare morgon – men ett bättre liv.

Vad socialdemokraterna har att vinna på genom att erbjuda “en jobbigare morgon” kan vi låta partistrateger och retorikexperter orera kring. Men i ett samhälle där en allt större del av befolkningen kliver upp vid 6-tiden på morgonen för att bli sittande – med sin mobiltelefon framför sig i väntan på att jobbet eventuellt hör av sig – är det tydligt att socialdemokraternas retorik har väldigt lite med verkligheten att göra.

Den som inte kliver upp vid 6-tiden på morgonen kanske i värsta fall kliver upp flera gånger om dygnet för att orka med flera olika jobb eller ett jobbs oregelbundna schemaläggning. Andra kliver upp vid 6-tiden för att sitta i telefonkö hos arbetsförmedlingen för att rapportera sökta jobb, för att inte riskera utebliven a-kassa.

Men utanför den svenska socialdemokratin, mer specifikt i den transeuropeiska debattidskriften The European, har det under sensommaren förts en mer verklighetsnära debatt om arbetets nya former och politikens nya förutsättningar. Den amerikanske neoklassiska ekonomen Robert Solow lyfter t.ex. fram vad som ibland kallas för polarization. Nämligen att utvecklade ekonomier får det lättare att erbjuda “high-end, high-earnings jobs” samt “low-end, low-wage jobs”, men allt svårare att erbjuda jobben där emellan.

Det uppenbara faktum att det finns fler jobb på botten än i toppen på arbetsmarknaden ger oss en bred medelklass som står inför en framtid av materiell och social nedrustning. Och oavsett om det blir socialdemokratins uppgift att disciplinera dem till att stiga upp när det fortfarande är becksvart ute, vet vi vad en ressentimentfylld och revanschlysten medelklass är kapabel till.

Solow ser inte någon återvändo och för att hålla ihop samhället ställer han krav på en demokratisering av ekonomin och nya verktyg för ekonomisk omfördelning. I en replik försöker ekonomen Guy Standing måla upp ett sådant verktyg: basinkomst. En grundläggande inkomst som alla vuxna medborgare har rätt till, oavsett om de arbetar eller inte. Inkomsten skull finansieras genom statliga fonder vilket också skulle möta Solow’s krav på ekonomisk demokratisering.

Basinkomst skulle också underlätta för den nya arbetsmarknad som enligt Standing utgörs av ett växande prekariat. Osäkra anställningar, oregelbunden schemaläggning och långtidsarbetslöshet skulle inte få de sociala konsekvenser vi upplever idag. Med garanterad basinkomst skulle vi också återfår respekten för reproduktivt arbete (omsorgen av oss själva, andra och vår miljö) och framför allt fritid. Även om allt detta skulle ske genom att vi låter hela våra liv inordnas arbetslinjen, genom en indirekt lönerelation.

Peter Frase lyfter istället, i tidskriften Jacobin, fram André Gorz’ idé om revolutionär reformism och möjligheten att basinkomst skulle kunna utgöra en kapitalistisk väg till kommunism. Att basinkomst kanske inte bara lyckas hålla ihop en polariserad och prekariserad arbetsmarknad utan rent av vara ett verktyg som kan hjälpa oss att bli av med arbetsmarknaden helt och hållet.

I skuggan av den debatt som förts runt om i Europa (och USA) denna sommar är det i alla fall uppenbart att den skiljelinje som är tydligast inför 2014 knappast går mellan en socialdemokratiskt och en moderatledd regering.