Vänsterns blinda fläck – eller viljan att se en periferi men att blunda för en annan

Att vara vänstersinnad är att leva i en ständig pessimism. Vi vet att världen är fel, vi vet varför, men man rår inte på att förändra den. Därför är det inte svårt att förstå varför det finns ett ständigt sug efter vänsteroptimister.

Den senaste saluföraren av optimism är den brittiska, till the Guardian-anknutna, journalisten Paul Mason. Hans senaste bok, Postcapitalism, lyfts till exempel fram av Rasmus Fleischer som en ”samtida vänsterklassiker”, Erik Persson (från förbundet Allt Åt Alla) listar Mason som en av tjugo tips till progressiv 2016 i tidningen Brands gnistor och Aftonbladets ledarskribent Karin Petterson beskriver Masons idé som en ”verkligt revolutionär tanke”.

Det som gör Mason speciell som ”marxist” tycks vara att han istället för att analysera de för dagen faktiska förutsättningarna för reproduktionen av mänskligt liv sätter dess främsta periferier i centrum för sina radikala idéer. Bloggen Folkets Vän sammanfattar det såhär:

“Grunden för Masons tes är att informationsteknologin på sikt är oförenlig med en kapitalistisk ekonomi. Information förstör nämligen kapitalismens själva fundament då den tenderar att sänka kostnaderna till noll, bryter ner marknader, undergräver privat ägande och raserar hierarkier.”

Man kan säkert kalla Masons spaning för gammal. Men den inneboende konflikt (i en Marx’k mening) som finns i en digitaliserad produktion och cirkulation av varor är svår att frånse. Denna konflikt tillsammans med konkreta bevis för att vi idag har tekniska och sociala möjligheter att skapa och distribuera utanför ekonomin (nåja!)  – t.ex. öppen källkod i kombination med fri programvara – skapar för Mason en spegelbild av en potentiell utsida till kapitalismen.

Utifrån bilden av att den yttersta periferi som utgörs av teknologins framkant också är grunden för vår ekonomi så ger Mason oss förslag på radikal politik för nästa årtionde: ställ om till grön el, minska arbetstiden, inför medborgarlön, förstör för monopol, utöka robotisering och subventionera öppen källkod. En politik för postkapitalismen.

Utöver att jag tror att alla punkter ovan är progressiva politiska förslag så har jag ett problem med Masons optimism. Vi kan inte äta öppen källkod och våra industrirobotar kan inte laddas ned från Internet. Som marxist är mitt förslag att vi fokuserar på de faktiska förutsättningarna för våra liv när vi söker efter ett annat sätt att leva dem på.

Den autonoma marxisten Nick Dyer-Witheford kom förra året ut med boken Cyber-Proletariat: Global Labour in the Digital Vortex – en uppföljare till den populära boken Cyber-Marx: Cycles and circuits of struggle in high technology capitalism från 1999. I Cyber-Proletariat gör Dyer en välförtjänt resa genom informationsteknologins hela produktionskedja och beskriver på ett pedagogiskt sätt hur ofrånkomligt sammansvetsade en öppen källkods-utvecklare i San Francisco, en komponent-lödare på en sweatshop i Filippinerna och slavande gruvarbetare i Amazonas är. Detta globala cyber-proletariat är inte bara sammansvetsade genom dess roll som löneslavar utan bär också inom sig en tydlig antagonism där de förstnämnda vunnit tydliga fördelar på de senare nämndas bekostnad.

De radikala möjligheter Mason vill se i informationsekonomins utveckling tycks alltså vila på vissa faktiska förutsättningar som Masons förfäktare sällan tycks intressera sig för. Journalisten och författaren David Jonstad sätter på sin blog ord på dessa som: “fortsatt billig energi, fortsatt tillväxt och framför allt: en lydig armé av låglönearbetare som producerar den nya tekniken”.

Informationsteknologin är otroligt energikrävande och kräver hela tiden exponentiellt mer energi. I en tid där vi står på randen till en energikris och en klimatkatastrof skulle man kunna tro att det var ett faktum som för Mason upplevdes som betungande. För även om vi med Masons förhoppningar lyckas ställa om till ”grön el” så kommer den med all sannolikhet bli betydligt dyrare, vilket givetvis också skulle fördyra automatisering. Kanske till en nivå då mänskligt arbete är mer lönsamt för både oss och kapitalismen.

Något som jag tidigare skrivit om på bloggen är den teknikfetischism som gör att vi tror att maskiner, och dess tekniska utveckling, ger oss produktivitetsvinster och frigör tid. För att låna Alf Hornborgs ord: “maskinen till själva sitt väsen primärt är ett medel inte för att bespara men för att förskjuta uttaget av tids- och rumsresurser till svagare samhällsgrupper”. Om vi skulle mäta all den arbetstid som finns nedlagd i hela produktionskedjan bakom en robotdamsugare skulle den tiden antagligen vara större en den tid av manuellt dammande som vi skulle uppleva att den besparade oss. Eller som Jonstad skriver:

“Vad den industriella tekniken i första hand handlar om är att få något gjort på andras bekostnad. En tvättmaskin må vara fantastisk för den som äger den, men alla kan inte äga en. De människor som gräver fram metallerna till denna maskin (och all infrastruktur som den kräver), som sätter ihop maskinen i en fabrik och som lever med de värsta konsekvenserna av dess produktion kan inte själva ha löner som ger dem råd att köpa maskinerna. I så fall skulle maskinernas pris bli så högt att ingen, eller väldigt få, hade råd med dem.”

Om vår ambition är någon form av social rättvisa och utjämnande av ojämlikheter så kan vi förutsätta att detta också skulle höja priserna på automatiseringen avsevärt. Förhoppningsvis till en nivå som avslöjar bristen på reella produktivitetsvinster. Vilket sätter förhoppningen på “robotisering” i ett annat ljus.

Dessa faktiska förutsättningar för informationsteknologin och det faktum att de mest grundläggande förutsättningarna för mänskligt liv (mat, värme och vatten) inte kan multipliceras eller undandraga sig territoriella konflikter (som idag utgår ifrån marknadens fundamentala äganderätt) gör att jag har svårt att hoppa på Masons tåg av optimism.

Om jag istället skulle ge ett tips för radikal politik inför nästkommande årtionde så skulle det vara kravet på global rättvisa. En vilja att bryta de globala ojämlikheter; som dels är en förutsättning för dagens tillväxt och dels är en motsättning till cyber-proletariatets framtida förutsättning att organisera sig tillsammans.

Vidare om maskinen och hur automatisering av produktionen gör oss alla till McDonalds-anställda

Den tekniska utvecklingen inom produktionen har lett till en allt ökande grad av automatisering. Inom den industriella produktionen så har denna automatisering – främst i form av löpande bandet och dess vidareutveckling – givit oss helt nya produktionsregimer så som Taylorismen och Fordismen. Och inom den postindustriella produktionen en avancerad informationsteknolgisk infrastruktur.

Relationen mellan arbetare och dessa nya teknologiska framsteg har många gånger varit minst sagt kylig. Karl Marx beskrev den som ibland “direkt antagonistisk”. Under det tidiga 1800-talet uppkom (Luditerna eller maskinstormarna) en hel samhällsrörelse bland engelska arbetare som främst riktade sig mot automatiseringen av arbetet.

Som Marx påpekade så kan man skriva hela böcker om alla de maskiner som i produktionen tagits fram endast för att kontrollera arbetarna och minska möjligheten för social mobilisering. Men en kritik som artikulerats länge från den arbetskritiska rörelsen är automatiseringens avkvalificerande effekt.

Precis som Gavin Mueller påpekar i Jacobin #10 vet alla, som sett säsong 4 av den amerikanske TV-serien Breaking Bad, hur farligt det kan vara när de anställda vet mer om produktionen än den som äger den. Med samma logik så är en anställd som vet hur en dragborr fungerar men ingenting om hur man bygger en bil också en minskad fara för den som äger en bilfabrik. Specialiseringen av produktionen i skuggan av löpande bandet hade därför också en tydligt demobiliserande effekt på arbetarrörelsens militans (även om andra faktorer under samma tid stärkte massarbetarnas militans).

I den postindustriella produktionen tar sig automatiseringen uttryck i avancerade datorprogram, digitala nätverk och allt mer kraftfull hårdvara. Denna utveckling har inte bara underlättat arbetet för de anställda utan också tagit ifrån dem kunspap och makt över sitt eget arbete.

Detta är inte minst tydligt inom banksektorn. De senaste 50 åren har den kollektiva kunskapen hos bankanställda gått från att inrymma grundläggande förståelse för samhälls- & nationalekonomiska modeller till en allt mer specialiserad kunskap om enskilda IT-lösningar. Utökad nätverksteknik och ökad global handel har också minskat de anställdas makt över arbetstiderna, skriver Alexandra Michel vid Marshall School of Business i en studie om bankanställdas arbetssituation över en 9-årsperiod.

Michel skriver också att de bankanställdas psykosociala hälsa allt mer börjar likna den hos anställda inom snabbmatsindustrin. Sömnsvårigheter, magproblem, oro och andra stressymptom var tillsammans med övervikt och dåliga blodvärden tydliga hos de som arbetat 4-6 år inom banksektorn.

Men även arbetssituationen har på senare år börjat likna den inom snabbmatsindustrin; långa provanställningar, ojämn schemaläggningar och höga krav på övertidsarbete. Och nyligen rapporterades det om en 21-årig praktikant på Bank of America Merrill Lynch som troligen arbetade ihjäl sig efter flera veckor av övertid och stress.

I en intervju med Wall Street Journal Online får en praktikant vid en annan bank frågan om varför de inte protesterar mot dessa arbetsförhållanden. Svaret är lika uppriktigt som uppgivet. “Jag har ägnat 2 år och över 20 000 dollar för att lära mig det analysprogram som min arbetsplats äger rättigheterna till. Jag kan bara välja mellan detta eller gå tillbaka till min förra arbetsplats, McDonalds”.