Arbetssamhället i kris del 3:
Politikens kris och reformismens omöjligheter

Arbetssamhällets kris innebär ofrånkomligt också politikens kris, skriver Krisis-gruppe i sitt manifest mot arbetet. Åtministone om man förstår politiken inom ramen för staten. För även om det kanske låter lite proggigt så lever staten och kapitalet i en ömsesidig beroenderelation.

Kapitalet är i behov av en auktoritär aktör som kan upprätthålla förutsättningarna för marknaden, två fria aktörer som erkänner de ägandeformer runt vilket utbytet skall ske. Det vill säga både genom att försäkra oss rättigheter som fria medborgare (samt viss välfärd) och att upprätthålla den privata äganderätten – ytterst genom våldsmonopol och rättsliga inskränkningar.

Produkten av vårt arbete fördelas mellan fyra parter; den arbetande (lön), kapitalisten (vinst), rentierer (räntor) och staten (skatt). Och staten är i sin tur helt beroende av inkomsterna från denna fördelning för att kunna genomföra reformer och upprätthålla sig själv och sina funktioner. Detta beroende tvingar statsadministratörerna – oavsett vilken partitillhörighet de har – att se till att den ekonomiska aktiviteten hålls uppe till varje pris.

Denna relation förklaras kanske bättre av Centrum för Marxistiska Samhällsstudier Stockholm i delen Strukturella hinder på den parlamentariska vägen från publikationen Reformismens omöjligheter. Krisis-gruppen nöjer sig med att konstatera att stater tenderar att förvandlas till repressiva krisadministratörer, snarare än institutioner för sociala reformer.

Som ett resultat på arbetssamhället kris – sjunkande investeringsvilja och en stabilt stigande massarbetslöshet – sjunker också skatteintäkterna och möjligheten för sociala reformer minskar (samt möjligheten att underhålla tidigare reformistiska vinster). Viljan att vända denna utveckling tar sig desperata former. I krisens europa har vi sett socialistiska, högerpopulistiska och konservativa regeringar skära ned i den gemensamma välfärden, eller rent av sälja ut eller skrota delar av den, subventionera enskilda verksamheter, sänka skatter och sociala avgifter. Allt för att åter öka vinsterna (investeringsviljan & anställningarna) genom denna konstgjorda andning.

Ju fler krispaket som röstas igenom ju mer återfår staten sin repressiva grundform. Från bibliotek och sjukvård till påtvingande av låglönejobb (jobbskapande åtgärder) och en framväxande fängelseindustri. Detta är en utveckling som inga vallöften eller skuggbudgetar i världen stoppa eller backa tillbaka. Arbetssamhällets kris innebär ofrånkomligt också politikens kris.

Spitzenprodukte skriver flyktigt om arbetskritiken från Dolly Parton till Shangela Laquifa

Turn around, turn around,
turn around and take a look at the crowd and say:
It’s okay to hate your job after all it’s fucking wrong.
– Le Tigre TGIF

Populärkulturen svämmar över med arbetskritik eller åtminstone av ressentiment mot arbetet. Bloggen Spitzenprodukte har skrivit ett läsvärt inlägg som gör tre nedslag i den amerikanska popmusiken mellan 1980 till 2013.

Från den stabila, patriarkala och öppet hierarkiska arbetsplats Jane Fonda, Lily Tomlin och Dolly Parton gör uppror på i filmen 9 to 5. Till dagens arbetsmarknad när hela ditt liv är ett varumärke (Werqin’ Girl) du skall lära dig att vårda och sälja.

Läs hela inlägget här!

Arbetssamhället i kris del 2:
Arbetets våldsamma historia

Berättelsen om lönearbetets framväxt är ofta en falsk historieskrivning som går hand i hand med berättelsen om penningens tillkomst. Den berättar om hur vi tidigare levde i komplicerade bytesekonomier som sedan kom att underlättas i och med penningens framväxt som alltings värdeförmedlare, även arbetets.

Ingenstans i historien finner vi bevis för dessa samhällen byggda på ineffektiva bytesrelationer mellan fria producenter. Den amerikanska antropologen David Graeber beskriver i sin bok Skuld. De första 5000 åren hur penningen snarare fungerade som ett sätt att effektivt driva in skatt till statliga upprustningar och imperiella krig. Skatteindrivning blev för många småbönder istället det främsta skälet till att man tvingas börja producera utanför familjens eller andra gemenskapers direkta behov.

Statliga regleringar (och i vissa fall förbud) av sådant som tidigare betraktats som fritt – jakt, fiske och insamling av ved och vatten – tvingade också många att söka livsuppehälle någon annan stans. Bönder och odalmän drevs med våld från sin mark för att bereda plats för till exempel storskalig djurfarmning, och berövades på så sätt på förutsättningarna för sin försörjning. De som trots allt vägrade att inställa sig i arbetssamhället – och hellre levde på resande fot och försörjde sig på ströjobb och allmosor – arresterades och sattes i fattighus och arbetsläger.

Kompensation genom expansion har alltså varit en lösning med ett tämligen blodigt förflutet. Krisis-gruppe tydliggör att denna expansion inte skett på grund av “ondska” eller personlig girighet från de ledande aktörernas sida. Den är snarare en nödvändighet i relation till den inneboende konflikt som främst härstammar från kampen om arbetsdagens två delar, den nödvändiga arbetstiden och merarbetstiden.

Industrialiseringen av Europa hade sannolikt aldrig kunnat äga rum utan triangelhandeln med slavar från Afrika och bomull från plantagen i USA. Det stora språng som lyfte kapitalismen i Europa byggdes alltså inte av ingenjörer eller med hjälp av tekniska framsteg utan av slavar på amerikanska bomullsfält.

Men även den moderna historiens marknadsutvidgning tar sig våldsamma och tvingande former. Internationella valutafonden och Världsbankens strukturanpassningsprogram – för att få fattiga och skuldsatta länder att ställa om för en produktion inriktad mot den globala marknaden – är svåra att beskriva som annat än våldsamma tvångsmetoder. Men också regelrätta statskupper och krig mellan centrumländer och de i världsmarknadens periferi gör sig ständigt påminda.

Detta skall inte förstås som en önskan om en eventuell återgång till det agrala samhället. Men det hjälper oss att förstå vilka kostnader de expansionsinriktade kompensationstrategierna har, haft och kan komma att få. Samt behovet av den ideologiska inramning som mystifierar och samtidigt hyllar arbetet.

Roland Paulsen om Organizational Misbehavior och den kapitalistiska produktionens ineffektivitet

“I den kapitalistiska produktionen berövas anställda systematiskt på värdet av det de producerar. Detta förstår många anställda, och därför stjäl de tillbaka så gott det går. I Sverige är vi bäst i Norden på att stjäla på jobbet. Hälften av alla butiksstölder antas utföras av anställda själva och anställda stjäl mycket bättre än kunder, för ungefär tre gånger så mycket, till ett värde av tiotusen per butiksanställd och år.”

I programmet OBS! i Sveriges Radio P1 frågar sig sociologen Roland Paulsen hur det skulle låta om vi – på samma sätt som vi kritiskt beskriver den statsplanerade sovjetiska produktionen eller Venezuelas dysfunktionella socialistiska kooperativ – utifrån existerande forskning granskade den kapitalistiska produktionens ineffektivitet.

Hela inslaget går att lyssna på nedan, samt att läsa här.

Arbetssamhället i kris del 1:
Den inneboende konflikten

I podcasten om maskiner och arbetet pratade jag kort om arbetsdagens två delar och det som ibland nämns som arbetssamhällets kris (engelska crisis of labour society). Som fördjupning till podcasten tänkte jag publicera några av mina läsanteckningar från Krisis-Gruppe’s text Manifesto against Labour. Jag tänkte dela upp inläggen i Den inneboende konflikten, Arbetets historia & reformismens omöjligheter och Arbetets respirator. Håll till godo…

Arbetsdagen består av två delar: den nödvändiga arbetstiden och merarbetstiden. Den första delen representerar produktionen av ett värde som motsvarar kostnaderna för arbetskraft, arbetsredskap, lokaler samt arbetsföremål & råvaror; det vill säga allt som krävs för produktionen skall rulla på. Den andra delen är den som producerar vinst eller profit – som sedan används för att återinvestera i utökad produktion eller effektivisering av produktionen, det vi kallar för tillväxt.

I konkurrensen med andra producenter tvingas priset för de varor som säljs ned till en nivå där det nödvändiga arbetet upptar en allt större del av arbetsdagen. Vinsten sjunker och möjligheten till återinvesteringar minskar. I värsta fall sjunker priset för en enskild producent under kostnaden för arbetskraft, arbetsredskap och arbetsmaterial och man tvingas till konkurs.

Den del av arbetsdagen som motsvarar merarbetstiden kan ökas på två sätt. Först och främst genom att öka arbetsdagens totala längd – de anställda arbetar 12 istället för 8 timmar per dag eller 6 istället för 5 dagar per vecka för samma arbetslön. Eller genom att pressa ned den del av arbetsdagen som motsvarar den nödvändiga arbetstiden. Detta görs genom effektivisering av produktionen: disciplinering utav de anställda, införandet av ny teknik och maskindrift.

I denna kamp mellan arbetsdagens två delar finner vi också kapitalets inre motsättning: Å ena sidan är det levande arbetet, den mänskliga arbetskraften, det enda som skapar värde i produktionen. Å andra sidan tvingar konkurrensens tvångslagar producenterna att ständigt byta ut mänsklig arbetskraft mot maskiner och billig energi (fossila bränslen). Denna inre motsättning, menar Krisis-Gruppe, är grunden för alla tidiga kriser i kapitalismens historia, bland dem den stora depressionen 1929-33.

Dessa kriser kan tillfälligt lösas genom yttre kompensation. Ett exempel är genom expansion av de marknader som påverkas av produktionen. Expansioner som tvingar in nya (varu)konsumenter vars konsumtion skapar efterfrågan efter arbetskraft som i absoluta tal är större än den som bortrationaliserades genom produktionens effektivisering – den som helt enkelt ersatts av maskiner.

Historiskt har arbetssamhällets inre kristendenser reglerats genom sin egen expansion. Men dessa kompensationsåtgärderna har – till skillnad från arbetssamhällets hunger – vissa givna gränser. Varje arbetsdag har maximalt 24 timmar och befolkningsökningen sker endast i en begränsad hastighet. Till slut kan inte arbetssamhället expandera i samma takt som dess produktion effektiviseras, och dess kris blir permanent.

Maskinerna är våra vänner, utan dem inget paradis