“Arbetets kris” som historiens absoluta barriär när sysselsättningen halveras på 20 år

I förra veckan uppmärksammade tidskriften The Economist en rapport från Univesity of Oxford med titeln The Future of Employment. Rapporten försöker förutsäga de kommande 20 årens automatiseringar inom produktionens effekter på sysselsättningen i USA. Man förutspår bland annat att 47 procent av de existerande arbetstillfällena kommer att vara överflödiga på grund av datorisering och automatiseringen inom både tillverkning- och tjänstesektorn.

Economist påpekar också att den industriella revolution som vi nu befinner oss i inte tycks likna de två tidigare industriella revolutionerna. Tidigare har nya tekniker också tvingat fram nya typer av arbeten samtidigt som den har rationaliserat bort gamla. Där hantverkaryrken undanträngdes skapades istället förutsättningar för fabriksarbetare osv. Men i denna informationsteknologiska tredje industriella revolution bryts denna cykliska omfördelning av arbetstillfällen. Detta exemplifieras bland annat med att en allt större del av ekonomin nu tas upp av företag inom IT-sektorn som har extremt få anställda i relation till sin omsättning.

Rapportern från Univesity of Oxford och Economist resonemang om en avbruten cyklisk omfördelning av arbetstillfällen stämmer rätt bra överens med det som Krisis-Group kallar för ”the crisis of labour” – här ”arbetets kris” – i sin artikel Manifesto against Labour från 1999. Denna kris är inte att jämföra med de ekonomiska kriser som regelbundet sker, förskjuts (i tid och rum) eller överbyggs inom ekonomin. Utan är enligt Krisis-Group ekonomins slutgiltiga kris, ”historiens absoluta barriär”.

Men arbetets kris manifesteras inte bara i minskad sysselsättning utan också i en accelererande ökning av improduktivt arbete. Arbete som är improduktivt i den mening att det inte skapar något mervärde i totalkapitalets produktionsprocess. Debatten om improduktivt arbete, hur det skall definieras och hur dess storlek inom produktionen skall kunna mätas har länge varit infekterad debatt inom marxistisk teoribildning. Och debatten fick vad man kanske kan kalla för en nytänding efter David Greabers artikel om ”bullshit jobs” förra året (som nu också finns översatt på svenska i antologin After Work, Verbal förlag).

Improduktivt arbete bör inte förstås, så som Greabers artikel öppnar upp för, som arbeten som rent konkret är värdelösa (telefonförsäljare, reklammakare eller mänskliga skyltar på drottninggatan). En säkerhetsvakt på ett företag kan t.ex. möjligtvis skapa en upplevelse av trygghet – eller i bästa fall se till att undvika att någon faktiskt hamnar i en farlig situation – men skapar i sig inget mervärde i en kapitalistisk produktionsprocess.

Ett annat problem i debatten efter Greabers artikel är att både förespråkare för det improduktiva arbetets utbredning och kritiker fokuserar på det konkreta arbetets karaktär och på konkreta produktionsprocesser. I den konkreta produktionen kan en kostnad, som i detta fallet en säkerhetsvakt, givetvis utallokeras till ett annat företag som plötsligt tycks göra profit genom att varufiera arbetsuppgiften ifråga och därav också förvandla ett till synes improduktivt arbete till produktivt.

Men som Robert Kurz, från Krisis-Group, påpekar i sin artikel The Apotheosis of Money så måste den eventuella profit ett väktarbolag gör, på totalkapitalets nivå åter förstås som en improduktiv kostnad.

The unproductive ”overhead costs” can be reduced, for the reasons adduces above, by outsourcing them to autonomous enterprises, but, on the plane of society as a whole, they are always a subtraction from the total surplus value.

I sin kritik av Moishe Postone fortsätter Kurz med att påpeka att denna arbetets kristendens som Karl Marx redogjorde för på en abstrakt nivå i Fragment om maskiner nu också kan beskrivas konkret utifrån dagens materiella förhållanden.

One can demonstrate that this point, which Marx had anticipated abstractly, 
is reached at the same time in concrete terms and historically with the third industrial revolution.

Enligt Krisis-Group kan vi nu, kanske med hjälp av bland annat Univesity of Oxfords rapport, se arbetssamhällets slutgiltiga kris stå inför dörren. Nästa fråga som vi bör ställa oss är hur en progressiv rörelse kan agera för att arbetets kris skall ta sig form av något annat än arbetslöshet, fattigdom och utanförskap.

Arbete byggde detta vackra landarbetskritik inom välfärdsstaten

De individer som för tillfället personifierar Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti (SAP)  kritiseras inte sällan av både vänster och högern för att vara visionslösa. Från vänster är man inte sällan sen med att – på mer eller mindre hederliga sätt – använda partiets historia emot dem. Den senaste tiden har ett citat av en av socialdemokratins stora ideologer, Ernst J Wigforss, spridits i både tidningar och sociala medier.

”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

Citatet må vara både roligt och sådär lagom populistisk. Men knappast representativt för varken Wigfors eller socialdemokratins historiska syn på arbete. Detta påpekade mycket riktigt Marika Lindgren Åsbrink som nyligen deltog tillsammans med Roland Paulsen och Rasmus Fleischer i paneldebatten Hindrar språket tanken? Arbetskritik i arbetslinjens tid (Socialistiskt Forum 2013, Stockholm).

Åsbrink som kanske lite orättvist fick klä skott för mycket av Socialdemokraternas påstådda visionslöshet var under panelsamtalet ändå den som kanske förhöll sig till arbetskritiken allra tydligast. Socialdemokratin har aldrig varit en arbetskritisk strömning utan snarare en rörelse som inhyst både mer och mindre progressiva folkhemsvisioner (frihet- & nyttotraditioner). Visioner om ett harmoniskt hem där de boende tas hand om och gemensamt finansierar en allmän välfärd.

Och då Åsbrink beskylls för att vara visionslös under debatten försvara hon sig med att ”Allting kostar pengar. Och att arbeta mindre kostar ganska mycket pengar.”

Det är kanske ett mindre populistiskt uttalande än det av Wigfors här ovan, men det är tyvärr också helt riktigt. Det Åsbrink syftar på, utöver de eventuella lönesänkningar över tid som skulle drabba den enskilde, är givetvis kraftigt sänkta inkomster till välfärdsstaten.

Det största progressiva projekt som den moderna arbetarrörelsen kan tillskrivas – välfärdsstaten – finansieras helt enkelt av beskattning på arbete. I kanske det mest läsvärda bidraget i den nyutgivna antologin After Work: farväl till arbetslinjen (Verbal förlag) beskriver Linn Spross välfärdsstaten som en paradox:

”Å ena sidan något som ska avkommodifierar medborgaren och dämpa kapitalismens verkningar. Å andra sidan något som är helt avhängigt ett kapitalistiskt system, med lönarbetet som grund.”

Att minska den totala arbetstiden skulle med nödvändighet minska välfärdsstatens inkomster och samtidigt äventyra just de verktyg som finns för att dämpa kapitalismens verkningar.

Personer till vänster om socialdemokratin lyfter ibland fram olika idéer om hur man skulle öka den offentliga verksamhetens inkomster och samtidigt minska arbetstiden genom alternativa beskattningsmodeller. Paulsen föreslog under panelsamtalet återinförandet av arvs- och förmögenhetsskatt samt beskattning av näringslivets vinster och vissa finansiella transaktioner.

Som en tillfällig lösning, eller ett historiskt andningshål, skulle detta säkert kunna fungera. Men både näringslivets och våra personliga förmögenheter är ändliga resurser, vars värde har en enda ursprunglig källa. Det levande arbetet. Och ur ett långvarigt perspektiv är progressiva beskattningar lika mycket avhängigt ett kapitalistiskt system, med lönarbetet som grund.

Men Åsbrinks försvar är samtidigt också en kritik mot socialdemokratin (och all reformistisk socialism) som ett frihetsprojekt. Det hon beskriver är i runda ord de ”strukturella hinder på den parlamentariska vägen” som Centrum för Marxistiska Samhällsstudier Stockholm lyfter fram i sin pamflett Reformismens omöjligheter.

Att utifrån argument om visionslöshet avkräva den reformistiska arbetarrörelsen en arbetskritisk hållning är i bästa fall ohederlig och i värsta fall omöjligt. Om progressiva arbetskritiker menar allvar bör vi snarare leta alternativa relationer och rum bortom de som antingen fylls av arbete eller finansieras av det. Fleischer avslutade panelsamtalet med just ett sådant anspråkslöst litet förslag. Han valde att kalla det för kommunism.

Meningslösa jobb är ingen god anledning att ställa väckarklockan

Den för Socialdemokratin så viktiga ekonomen John Maynard Keynes förutspådde på 30-talet att västvärldens ekonomiska och tekniska utveckling vid millennieskiftet skulle möjliggjort en normal arbetsvecka på ca 15 timmar. Och det finns ingenting som tyder på att han egentligen hade fel.

Rent tekniskt är det full möjligt för oss att idag producera allt det som Keynes såg som livsnödvändigt för ett fungerande liv, på långt under 15 timmars arbetsvecka. Ändå så krävs det inte mer än att vi gnider sömngruset ut våra morgontrötta ögon för att inse att Keynes vision är långt ifrån verklighet idag. Hur blev de så?

Ett svar är givetvis att vi i skuggan av teknologiska framsteg valt bort sänkt arbetstid till fördel för materiell standardhöjning. Tekniska framsteg och effektiviseringar har både givit oss möjligheten att bota cancer och överöst oss med prylar och kortlivade konsumtionsvaror. Men om vi vänder blickarna från dessa ting och istället tittar på innehållet av vårt dagliga arbete, så inser vi att detta knappast kan vara det enda svaret.

Under 60-talet var Sverige en framstående industrination. Här tillverkades bilar, kompressorkylskåp och telefonväxlar. Men sedan dess har antalet som arbetar inom industrin mer än halverats. Och sysselsatta inom jordbruket har under samma tid gått från 12 till 2 procent. Den arbetstid som befriats tack vare teknologiska framsteg och off-shoring kan alltså inte ha fyllts av vår efterfrågan på surfplattor och acne jeans.

Istället har en ny industri tagit form i västvärlden. En industri som tycks spotta ur sig nya arbeten. Finansiella tjänster, affärsjuridik, telefonförsäljning, managementkunsulting, låneadministration, marknadsföring, hushållsnära tjänster osv. Arbeten vars enda funktion tycks vara att underlätta andra värdelösa arbeten eller de privata problem som uppstår för dem som tvingas ta dessa. Den byråkrati och ineffektivitet som vi idag ser inom de större företagskomplexen får nidbilderna av Sovjetunionen att blekna i jämförelse.

Allt medan de som trots allt tycks göra något viktigt på sina jobb – de som vårdar någon eller lyfter och lagar något – ständigt går med en hotande nedskärning över sig tycks köttberget av pappersvändare och administratörer aldrig sluta växa.

Och känslan av att vi gör något meningsfyllt på våra nya arbeten är näst intill obefintlig. I vetskap om att det vi gör är fullständigt meningslös så fyller vi våra arbetsdagar med tomt arbete. I snitt maskar vi bort minst 2 timmar om dagen på att fika, läsa tidningar och surfa på internet. Inte på grund av bristande moral. Tvärt om, i brist på meningsfyllda arbetsuppgifter.

Istället för att fokusera på att skapa jobb skulle vi gemensamt kunna samtala om vilka jobb som vi faktiskt tror att vårt samhälle behöver. Blir vi lyckligare av telefonförsäljning, upphovsrättsjuridik och jobbcoaching? Och istället för att slå nya rekord i övertid skulle vi kunna dela på de jobb som blir kvar.

Så när nu Socialdemokratin vill erbjuda ungdomen fler jobbiga morgnar bör vi kontra med att fråga vad som faktiskt är värt att ställa väckarklockan inför. Hade John Maynard Keynes varit i livet idag skulle han kanske råda ungdomarna att ta en välförtjänt sovmorgon istället.

Vidare om maskinen och hur automatisering av produktionen gör oss alla till McDonalds-anställda

Den tekniska utvecklingen inom produktionen har lett till en allt ökande grad av automatisering. Inom den industriella produktionen så har denna automatisering – främst i form av löpande bandet och dess vidareutveckling – givit oss helt nya produktionsregimer så som Taylorismen och Fordismen. Och inom den postindustriella produktionen en avancerad informationsteknolgisk infrastruktur.

Relationen mellan arbetare och dessa nya teknologiska framsteg har många gånger varit minst sagt kylig. Karl Marx beskrev den som ibland ”direkt antagonistisk”. Under det tidiga 1800-talet uppkom (Luditerna eller maskinstormarna) en hel samhällsrörelse bland engelska arbetare som främst riktade sig mot automatiseringen av arbetet.

Som Marx påpekade så kan man skriva hela böcker om alla de maskiner som i produktionen tagits fram endast för att kontrollera arbetarna och minska möjligheten för social mobilisering. Men en kritik som artikulerats länge från den arbetskritiska rörelsen är automatiseringens avkvalificerande effekt.

Precis som Gavin Mueller påpekar i Jacobin #10 vet alla, som sett säsong 4 av den amerikanske TV-serien Breaking Bad, hur farligt det kan vara när de anställda vet mer om produktionen än den som äger den. Med samma logik så är en anställd som vet hur en dragborr fungerar men ingenting om hur man bygger en bil också en minskad fara för den som äger en bilfabrik. Specialiseringen av produktionen i skuggan av löpande bandet hade därför också en tydligt demobiliserande effekt på arbetarrörelsens militans (även om andra faktorer under samma tid stärkte massarbetarnas militans).

I den postindustriella produktionen tar sig automatiseringen uttryck i avancerade datorprogram, digitala nätverk och allt mer kraftfull hårdvara. Denna utveckling har inte bara underlättat arbetet för de anställda utan också tagit ifrån dem kunspap och makt över sitt eget arbete.

Detta är inte minst tydligt inom banksektorn. De senaste 50 åren har den kollektiva kunskapen hos bankanställda gått från att inrymma grundläggande förståelse för samhälls- & nationalekonomiska modeller till en allt mer specialiserad kunskap om enskilda IT-lösningar. Utökad nätverksteknik och ökad global handel har också minskat de anställdas makt över arbetstiderna, skriver Alexandra Michel vid Marshall School of Business i en studie om bankanställdas arbetssituation över en 9-årsperiod.

Michel skriver också att de bankanställdas psykosociala hälsa allt mer börjar likna den hos anställda inom snabbmatsindustrin. Sömnsvårigheter, magproblem, oro och andra stressymptom var tillsammans med övervikt och dåliga blodvärden tydliga hos de som arbetat 4-6 år inom banksektorn.

Men även arbetssituationen har på senare år börjat likna den inom snabbmatsindustrin; långa provanställningar, ojämn schemaläggningar och höga krav på övertidsarbete. Och nyligen rapporterades det om en 21-årig praktikant på Bank of America Merrill Lynch som troligen arbetade ihjäl sig efter flera veckor av övertid och stress.

I en intervju med Wall Street Journal Online får en praktikant vid en annan bank frågan om varför de inte protesterar mot dessa arbetsförhållanden. Svaret är lika uppriktigt som uppgivet. ”Jag har ägnat 2 år och över 20 000 dollar för att lära mig det analysprogram som min arbetsplats äger rättigheterna till. Jag kan bara välja mellan detta eller gå tillbaka till min förra arbetsplats, McDonalds”.

Skiljelinjen är tydlig inom en allt mer polariserad och prekariserad arbetsmarknad

När socialdemokraternas ekonomisk-politisk talesperson Magdalena Andersson härom veckan drog igång valkampanjen inför nästa år med en debattartikel i Svenska Dagbladet fick vi bekanta oss med partiets nya sound bite. Men redan under almedalsveckan kunde vi höra partiordförande Stefan Löfven beskriva partiets vision med samma identiska ord.

Varenda ung kvinna och man ska få uppleva känslan av en klocka som ringer vid 6-tiden på morgonen när det fortfarande är becksvart ute […] det kan kännas beskt – men det är så det är. Socialdemokraterna står för en jobbigare morgon – men ett bättre liv.

Vad socialdemokraterna har att vinna på genom att erbjuda ”en jobbigare morgon” kan vi låta partistrateger och retorikexperter orera kring. Men i ett samhälle där en allt större del av befolkningen kliver upp vid 6-tiden på morgonen för att bli sittande – med sin mobiltelefon framför sig i väntan på att jobbet eventuellt hör av sig – är det tydligt att socialdemokraternas retorik har väldigt lite med verkligheten att göra.

Den som inte kliver upp vid 6-tiden på morgonen kanske i värsta fall kliver upp flera gånger om dygnet för att orka med flera olika jobb eller ett jobbs oregelbundna schemaläggning. Andra kliver upp vid 6-tiden för att sitta i telefonkö hos arbetsförmedlingen för att rapportera sökta jobb, för att inte riskera utebliven a-kassa.

Men utanför den svenska socialdemokratin, mer specifikt i den transeuropeiska debattidskriften The European, har det under sensommaren förts en mer verklighetsnära debatt om arbetets nya former och politikens nya förutsättningar. Den amerikanske neoklassiska ekonomen Robert Solow lyfter t.ex. fram vad som ibland kallas för polarization. Nämligen att utvecklade ekonomier får det lättare att erbjuda ”high-end, high-earnings jobs” samt ”low-end, low-wage jobs”, men allt svårare att erbjuda jobben där emellan.

Det uppenbara faktum att det finns fler jobb på botten än i toppen på arbetsmarknaden ger oss en bred medelklass som står inför en framtid av materiell och social nedrustning. Och oavsett om det blir socialdemokratins uppgift att disciplinera dem till att stiga upp när det fortfarande är becksvart ute, vet vi vad en ressentimentfylld och revanschlysten medelklass är kapabel till.

Solow ser inte någon återvändo och för att hålla ihop samhället ställer han krav på en demokratisering av ekonomin och nya verktyg för ekonomisk omfördelning. I en replik försöker ekonomen Guy Standing måla upp ett sådant verktyg: basinkomst. En grundläggande inkomst som alla vuxna medborgare har rätt till, oavsett om de arbetar eller inte. Inkomsten skull finansieras genom statliga fonder vilket också skulle möta Solow’s krav på ekonomisk demokratisering.

Basinkomst skulle också underlätta för den nya arbetsmarknad som enligt Standing utgörs av ett växande prekariat. Osäkra anställningar, oregelbunden schemaläggning och långtidsarbetslöshet skulle inte få de sociala konsekvenser vi upplever idag. Med garanterad basinkomst skulle vi också återfår respekten för reproduktivt arbete (omsorgen av oss själva, andra och vår miljö) och framför allt fritid. Även om allt detta skulle ske genom att vi låter hela våra liv inordnas arbetslinjen, genom en indirekt lönerelation.

Peter Frase lyfter istället, i tidskriften Jacobin, fram André Gorz’ idé om revolutionär reformism och möjligheten att basinkomst skulle kunna utgöra en kapitalistisk väg till kommunism. Att basinkomst kanske inte bara lyckas hålla ihop en polariserad och prekariserad arbetsmarknad utan rent av vara ett verktyg som kan hjälpa oss att bli av med arbetsmarknaden helt och hållet.

I skuggan av den debatt som förts runt om i Europa (och USA) denna sommar är det i alla fall uppenbart att den skiljelinje som är tydligast inför 2014 knappast går mellan en socialdemokratiskt och en moderatledd regering.