Den Arbetsskygge, del 1: Min sista och första dag

Nu har det äntligen hänt. Det jag så länge väntat på. Jag har fått sparken. Jag blev sparkad för nästan 4 månader sedan egentligen men jag ville ha det på papper och allt drog ut på tiden. Allting gick precis som jag ville. Som uppbyggt för konflikt. Min chef skötte alla kort så fel han kunde och jag sa ingenting.

Från början trodde de att det skulle räcka med att de sa till mig att inte komma in till jobbet nästa månad. Men jag låtsades som att jag inte förstod och fortsatte att komma in varje dag även fast det inte fanns någonting att göra. Sedan försökte de få mig att göra massa arbete som egentligen inte låg på mitt bord för att kunna skära ner mina arbetskamraters timmar istället. Men då vägrade jag bara. Att sitta på jobbet varje dag utan att ha några arbetsuppgifter att utföra var tyvärr värre än jag trott. Den senaste månaderna har jag i princip bara suttit och läst tidningar i personalrummet. Men mina arbetskamrater var nöjda eftersom jag drog ner arbetstempot en hel del, genom att bara sitta där.

Till sist så fick högsta chefen nog och satte press på min avdelningschef. Som i sin tur släpade in mig på kontoret och frågade hur jag egentligen ville ha det. “Jag väntar ju på att bli uppsagt ju”, svarade jag. Han förklarade att jag redan blivit det och jag förklarade att det där måste jag ha på papper. “Jag måste kunna visa upp det för AMS och så vidare”, fortsatte jag. Då tappade han humöret och skrev, på mindre än en halv minut, ut en uppsägning som bestod utav två rader och mitt namn, felstavat. Detta var precis det jag behövde. Han hade inte befogenhet att säga upp mig och han hade dessutom skrivit ut för lite uppsägningstid. Eftersom jag är med i facket och de inte hade förhandlat om min uppsägning genom dem så hade han även brutit mot MBL (Medbestämmandelagen). Det var bara att tacka och ta emot och så fort som möjligt faxa över alla papper till min ombudsman hos facket.

Min sista månad försökte chefen pressa mig så mycket som möjligt. Satte mig på massa skitgöra. Saker som skulle straffa mina arbetskamrater om jag vägrade göra. Men vi bet ihop och hjälptes åt. Alla var glada för min skull för alla visste vad som skulle hända. Facket skulle kräva skadestånd för både min och deras räkning och det skulle kosta chefen lika mycket som han tjänat på de senaste lönesänkningarna han hade tvingat på folk. Och eftersom det bara var jag som var fackligt ansluten så var det bara jag som vågat bråka. “Vi känner att det är en hämnd från oss alla här. Vi ser alla fram till att facket skall komma”, förklarade en utav mina arbetskamrater strax innan jag åkte hem den sista dagen.