Mina kära principer

Jag är uppfostrad med principer som “att man ska göra rätt för sig” och att “att arbeta är fint”. Jag har alltid hållit hårt på dessa principer och hade fram till vuxen ålder inte ens smakat en godis eller en vindruva på Ica. Jag tyckte alltid min pappa betedde sig som en bandit när han provsmakade vindruvorna och jag hoppades på att polisen inte skulle ta oss.

Det dröjde ett tag innan jag insåg att livskvalitén inte går att hitta i arbetet utan i fritiden. I för sig så tror jag, såhär i vuxen ålder, att mina föräldrar egentligen aldrig trott på de principer de uppfostrat mig med utan det var nog mest en åsikt de hade för att göra ett gott intryck på sina barn och på andra föräldrar.

När jag rätt så ung började jobba extra i en klädbutik så höll jag hårt på mina kära principer, tills jag sakta men säkert insåg att livet helt enkelt inte är rättvist. Jag var till en början övertygad om att om jag bara jobbade och slet tillräckligt hårt så skulle det till sist löna sig. När jag 5 år senare jobbade kvar på samma ställe, nu med heltidsjobb, var jag inte lika övertygad. Jag hade fortfarande en pisslön men nu också en utsliten kropp.

Jag förstår i efterhand att jag p.g.a mina principer var utesluten från en självklar gemenskap på mitt jobb. En gemenskap som gick ut på att man inte tjallade om man tog vad man behövde från jobbet.

Jag började till sist tvivla på om mina principer var rätt. Jag kände ju att det var fel med att “ta saker från andra”, ge bort varor gratis och att inte var 120% effektivt på jobbet. Men ändå någonstans innerst inne så kändes det rätt.

Mitt heltidsyrke ledde till att jag i princip bara jobbade, åt och sov. Jag hade inte ork eller tid till någonting annat och jag hade slitit ur min kropp vid 20 års ålder. Och då kände jag att det fick det vara nog.

Jag sa upp mig och har idag turen att rent ekonomiskt klara mig på en deltidslön. Visst är det är knapert men det är fan värt! Nu för tiden har jag tid till att pyssla med alla mina hundra fritidsintressen jag har och utveckla mig som person. Va fan, jag har ju till exempel tid och ork att skriva den här texten.